Veér
The Measure of Waste

Ungerska Veér vill inte se positivt på saker och ting utan skapar känslolös, mörk och hopplös musik helt enkelt. Som ni kanske kan utröna av omslaget handlar det om någon form av källarproduktion från ett gäng unga män som gillar att spela musik mörkt och tror att de kan mixa ihop ett album med hjälp av en mikrofon och en laptop från Kina. Jag vet inte vad man ska tro om man läser presstexten hur det tidigare bandet Ravenshades tog självmord för att sedan återfödas som Veér eller något i den stilen, det är inte helt logiskt. Men kanske är inte logik tanken för dagen när vi tänker på detta band och liknande band överlag.

Det är en dystopisk nutidsreflektion detta band målar upp med sin musik, en musik som drivs i ett långsamt tempo och av en dyster världsbild utan hopp. Det är mörkt och det är tungsint med en sångare som vrålar något ohörbart i bakgrunden på ett sätt som inte direkt tilltalar mig, det känns som att sångaren drunknar i det musikaliska som sett över hela albumet blir ganska monotont. Imponerande är det inte sett till produktionen utan snarare ganska avskalat och nästan robotiskt, metalliskt, känslolöst och kyligt på något sätt inte alls modernt eller storslaget som det så ofta kan vara. Det är dock en kort resa genom apatins värld och efter 36 minuter kan du återgå till något mer positivt, något som känns mer levande för detta känns kallt och det känns ganska dött i den bemärkelse att det inte känns levande, lite grann som en musikalisk zombie skulle man kunna säga och då menar jag förstås inte The Cranberries förträffliga singel med namnet Zombie.

Det är faktiskt inte dåligt, ganska djupt och hypnotiskt faktiskt och överraskande bra måste jag tillstå. Samtidigt får man säga att det ändå inte är speciellt bra, det blir ganska stelt och tråkigt att ta sig igenom hela albumet och även om helhetsintrycket är mer positivt än jag hade förväntat mig kan detta album inte sägas tillhöra någon direkt positiv musikalisk gruppering. Det känns lite för trögflytande och lite för segdraget för att verkligen tilltala mig, men om ni dras till band som Dirge och allt vad de heter kan ni säkert finna en del nöje eller vad ni nu finner i er musik i detta.

Ett okej segflytande mörkeralbum som egentligen varken kan sägas vara bra eller dåligt, det finns helt enkelt inget hopp utan det mest bara är, ungefär som de beskriver tillvaron.

HHHHHHH