Trixter
New Audio Machine

Amerikanska bandet Trixter släppte sitt senaste album för över tjugo år sedan, ett band som nådde hyfsad framgång under åttiotalet och har nått guldcertifierning i USA med ett av sina album. Deras nya album New Audio Machine kan knappast sägas ha det mest intressanta omslaget jag sett i världshistorien och överlag bidrar det till den här känslan av att Frontiers fortsätter att släppa musik från föredettingar, melodiösa rockband av olika slag som inte längre ens varit speciellt framgångsrika. Trixter har dock varit ganska omtyckta och ansågs av VH-1 vara det 29 bästa hairbandet i någon nedräkning på kanalen. Det säger väl inte så mycket egentligen men jag antar att det finns många som gillat bandet och att de kanske förtjänar att få en chans till. New Audio Machine är deras tredje album, de har också hunnit med livealbum, best of och ett coveralbum.

Musikaliskt är det melodirock med klämkäcka melodier och refränger att sjunga med i, en sångare ganska typisk för genren och generellt kan man säga att det är ganska genretypisk musik. Jag har adderat en video från Trixter och ett av deras första album och det spåret låter ungefär som det skulle kunnat kommit från detta album med skillnaden att produktionen är betydligt mer modern på New Audio Machine än på videospåret. Elva spår finns det på min promo och dessa tar ungefär 42 minuter att spela sig igenom och under dessa 42 minuter finns det inte alltför mycket variation utan alla spår faller inom samma format. Kanske inte den mest unika produkt man kan köpa för pengar men det är ju inte alltid så att allt måste vara unikt, det kan vara bra ändå.

Jag tycker detta album börjar riktigt bra, inledande Drag Me Down är bra och andra spåret Get It On är riktigt bra och ett spår man bara måste sjunga med i. Sedan somnar dock albumet av och det känns som att det går lite grann på ”repeat” det är finns inte alls mycket som tilltalar med den delen av albumet, åttonde spåret Tattoos & Misery är ett välkommet undantag i vad som annars känns som en avslagen historia efter de första två spåren. Så varje gång jag hör inledningen känns det som att jag vill sätta ett högt betyg men allteftersom sjunker mitt omdöme och till sist blir det faktiskt så att Tattoos & Misery blir vad som räddar en fyrapoängare till Trixter.

Jag vet inte om detta känns som det mest motiverade albumet som släppts i år men det är samtidigt långt ifrån det sämsta. Det känns dock som ett album där en hög potential slösas bort i alldagliga utfyllnadslåtar som inte har det minsta av känsla eller förmåga att intressera mig som lyssnare. Det är synd med tanke på hur albumet inleds och även hur bra spåret Tattoos & Misery är så det finns uppenbarligen potential att göra intressant musik men frågan blir ju då varför de inte gör sådan musik under hela albumet utan bara under isolerade företeelser, kanske är dessa bara lyckträffar från ett i övrigt ganska medelmåttigt band?

Trixters New Audio Machine känns ganska mycket som ett standardalbum, en del bra musik men till större delen ganska intetsägande skiva trots ett par höjdpunkter.