Ten Second Epic
Better Off

Kanadensiska Ten Second Epic är tillbaka med sitt tredje album, och det är ett med riktigt tråkigt omslag. Och som att inte det vore nog beger de sig ut på turné med identitetslösa The Dangerous Summer, inte direkt vad jag skulle kalla det mest intressanta jag kan nämna här i livet när det gäller musik. Man ska ju dock aldrig döma en bok efter omslaget och så vidare och kanske inte heller ett skivbolag efter dess logotyp men det kan ju ändå vara värt att nämna. Men huvudsaken är trots allt vad denna kanadakvintett lyckas frambringa musikaliskt och det ska vi ta oss en titt på nu.

Emo ska det visst kallas, musik i högt tempo och en sångare som har en helt vanlig röst. Enkelt musicerande och låtuppbyggnad med medryckande och kommersiella ambitioner är min generella känsla när jag lyssnar på Ten Second Epic. Poppigt och radiovänligt är nog andra ord som kan nämnas här då jag inte kan se något problem i att spela detta på radio direkt efter Veronica Maggio eller något annat de spelar på P4 just nu. Vad säga mer om den saken? Produktionen är modern och ljudbilden är väl okej, inget särskilt utan ganska genretypiskt precis som den musikaliska helheten. Albumet har tio spår och det är knappt 37 minuter långt, inte det mest varierade albumet skulle jag vilja säga utan låtarna är ganska lika allihop.

Jag har haft lite blandade intryck av detta album, precis som recensionerna överlag. Första gången jag hörde det tyckte jag att det var pest, andra gången kändes det hyfsat men allteftersom jag har lyssnat har jag kommit att tycka att det mestadels känns som ett identitetslöst och jävligt trist album. Låtarna saknar riktig karaktär och trots den medryckande profil de har griper de inte tag i mig som lyssnare utan jag finner mig själv mest i tanken någon helt annanstans, någonstans där musikalisk identitet var viktigare än att försöka spela på folks dumhet. Tjatig, identitetslös musik säljer idag och med rätt marknadsföring kommer Ten Second Epic säkert sälja en hel del med tanke på att deras musik är arketypen för musik som går bra idag. Musik enligt samma format som Lady Gaga eller någon annan av dessa meningslösa framgångsrika musikerna idag. Deras genre kallas dessutom enligt wikipedia för alternative, hur fan går det till? jag trodde att alternativ musik var något som avvek från normen men Ten Second Epic och många av de andra banden i samma genre som kallas alternative är ju normen idag.

Jag sa igår att The Rockford Heroes själva saknades i deras musik men de hade i alla fall vett att plagiera musik med karaktär och själ vilket leder till att de ändå har något. Ten Second Epic saknas helt i sin egen musik och de har dessutom valt att spela en totalt själlös musikstil som helst för all framtid borde förpassas ned i samma bergrum där uttjänt kärnbränsle förvaras.

Jag kan se hur alla dessa själlösa och meningslösa drönare som kallas människor idag kan uppskatta skit som detta men för i helvete vilket slöseri med tid det känts som för egen del, en recensents mardröm kan man nog kalla identitetslös och tråkig musik som denna. Ten Second Epic, knappast episkt, inte ens i tio sekunder. Fy fan vilken dynga.

HHHHHHH