Sonata Arctica
Stones Grow Her Name

Ecliptica, Silence, Winterheart’s Guild, Reckoning Night, Unia och The Days of Grays, vad är nu detta? frågar du dig kanske och jag kan säga att det är titlarna på de studioalbum Sonata Arctica släppt innan detta. Varför räknar jag då upp dessa? jo det ska jag tala om för er: alla dessa har skivtitlar som är ganska bra med distinkta namn antingen i ett ord eller ord som faller väl tillsammans och dessutom inga direkt supernonsensnamn. Stones Grow Her Name har inte bara en värdelös titel utan också ett skivomslag som känns ganska hjärndött. Detta verkar dock inte direkt avskräcka bandets fans som köper albumet i strid ström, det har redan nu ungefär en vecka efter skivsläppet nått guldstatus i hemlandet Finland. Det är dock inte ett album som dragit ned odelat positiva omdömen även om det finns en del superhyllningar så finns det sådana som klagar över att bandet övergivit sina power metalrötter. Det sistnämnda tycker jag är ytterst konstigt med tanke på att Sonata Arctica bildats ur ett band som hette Tricky Beans som sedermera bytte namn till Tricky Means och spelade popmusik innan de upptäckte storheten i Stratovarius och ändrade stil och namn så om de blir mer poppiga är det väl knappast för att de överger sina rötter utan snarare för att de återvänder till dem.

Inledande spåret Only the Broken Hearts känns som ”business as usual” för Sonata Arctica det är en låt som låter typiskt för dem och vid första anblick tycker jag att det känns ganska mycket som klassiskt Sonata Arctica, det är den snabbhamrande tempofyllda power metal som de gjorde sig kända med som sedan varieras med deras mer nutida musikaliska stilistik som är mer åt midtempo och lite mer progressivt. Att de starkt influeras av Queen torde inte överraska någon som hör samtida Sonata Arctica. Albumet har ganska stor variation där jag lite grann tycker att låtarna inte riktigt hör samman, det blir lite grann som ett pussel med illa inpassade bitar, det känns inte riktigt som en helhet.

Jag har alltid gillat Sonata Arctica, deras Silence är ett riktigt mästerverk men också debuten Ecliptica som är ett av mina favoritalbum alla kategorier, så supersnabb och supermelodiös med fantastiska turboballader. Stones Grow Her Name har alla element som Sonata Arctica brukar ha och känns lite grann som att de försökt överbrygga sina två faser, den före och den från och med Unia och det går inte överdrivet bra tycker jag. Sonata Arcticas musik har alltid präglats av en känsla av skaparglädje, energi och starka melodier och på detta album tycker jag glädjen saknas, jag blir inte glad eller hänryckt av att lyssna på det och det är en enorm besvikelse eftersom jag sett väldigt mycket fram emot detta album och det har ingenting alls unikt utan alla låtar känns som plagiat av tidigare låtar från tidigare skivor.

Har idéerna tagit slut? Om jag varit en rabiat fanatiker som vissa jag läst vilka recenserat och kommenterat recensionerna som tycker att de ska vara mer metal och bla, bla, hade jag kanske varit riktigt arg för att de kanske inte är samma power metal som förr, men vem fan bryr sig egentligen? metal är bara ett ord, musik är vad det handlar om och Sonata Arctica känns som att de fått slut på musikaliska idéer och istället trampar på stigar de redan gått tidigare vilket gör att ingenting på Stones Grow Her Name känns riktigt fräscht, Days of Grays hade flera spännande för bandet nya inslag precis som alla deras tidigare album men Stones Grow Her Name är bara ett typiskt Sonata Arcticaalbum utan något som ger en känsla av nytänkande. Och visst har Sonata Arctica både haft märkliga låttitlar och texter men flera av dem på detta album tar ju priset på tristess och nonsens i låttextform.

Stones Grow Her Name är ett bra album trots mina invändningar men ALLA andra Sonata Arctica album är mycket bättre och jag tar just nu och spelar lite Ecliptica istället medan jag avslutar denna text, vilket fantastiskt album. Synd att inte Stones Grow Her Name ens kommer nära, inte ens banjon kan få mig att tycka det.