Solitude
Tied to the Anchor

Svenska Solitude som imponerade på vår recensent 2010 med deras fyrspårs EP The Revival släpper nu sitt första album som heter Tied to the Anchor. Ett namn som indikerar något du kanske inte vill vara, om du nu inte är utrustad med en ordentlig dykarutrustning förstås men det kan trots dykarutrustningen innebära vissa problem om du till exempel hamnar under ankaret eller om det går väldigt djupt. Så det är ett album med en dödlig titel och ett skivomslag i samma stuk som EPn de släppte för ungefär två år sedan så kanske får vi något liknande nu. Jag måste säga att jag efter EPn har ganska stora förväntningar på detta album då jag gillade EPn och gav också bandet vissa tips i min recension om vad jag hoppades få se på deras album, nu har vi äntligen fått albumet och kan se om förväntningarna är rimliga eller för högt ställda.

Musikaliskt känns det igen för den som hört EPn, extremmetall där klarsång och vrålsång blandas såsom är ganska brukligt i modern extremmetall. Det är också melodiös med vissa inslag av lite hardcore och liknande vilket skapar en ganska dynamisk ljudbild med en ganska stor variation genom låtmaterialet. Sången är ett annat dynamiskt element eftersom klarsången till skillnad från många liknande band faktiskt är riktigt kompetent vilket ger en större dynamik än vad som brukar ses bland liknande band. Produktionen är riktigt bra och ger en imponerande ljudbild och en känsla av stor musikalisk kompetens, så sett till den saken är det onekligen en imponerande debut. Jag önskade ett album omkring 40 minuter och kanske lyssnade de på mig med tanke på att albumet med sina 41 minuter är bara något längre än den saken, albumet har elva spår och ett av dessa, Last Division återfinns även på EPn så med andra ord får vi tio nya fräscha spår.

Lever de då upp tillförväntningarna? Det tycker jag nog att de gör, visst man kan alltid önska sig att det skulle vara mer fantastiskt eller något sådant men det är definitivt väldigt bra och det är definitivt en fin utveckling sett från EPn, dessutom är det hållet intensivt genom att det inte gör en för lång skiva utan att den hålls runt 40 minuter vilket är riktigt bra speltid för detta album. Albumet är inte för långt och riktigt väl genomfört, låtarna är bra rakt igenom och det är inte svårt att tycka om detta album. Dock finns det några småsaker som stör mig lite, jag saknar hitlåtar, Last Division som vi fick på EPn är det vassaste spåret och är riktigt bra men jag hade hoppats på att det skulle finnas något ytterligare riktigt spännande och vasst hitspår. Men trots bristen på superhits är detta ett solitt och riktigt grymt album och att det dessutom är ett debutalbum gör knappast insatsen sämre. Så ja, jag tycker definitivt att de lever upp till förväntningarna och detta är onekligen ett riktigt bra album, väl värt att titta närmare på.

Om EPn var en överraskning för min del så kan jag knappast säga att detta album var det, jag hade förväntat mig ett bra album och det är precis vad jag fick så Solitude lever upp till mina förväntningar och gör väl egentligen det album man hade kunnat hoppas på att få se. Visst, jag hade kanske velat ha något ytterligare spår i samma kvalité som Last Division men det är egentligen inte ett alltför stort problem. Ett varmt rekommenderat album, se till att kolla upp det så snart som möjligt, ni kommer inte att ångra er.