Rainfall
Fading Frames

Italienska bandet Regnfall släppte för ett tag sedan sitt självfinansierade debutalbum och för någon månad sedan kontaktade de oss och frågade om inte vi var intresserade av att skriva om deras album och nu någon månad senare har jag låtit den få sisådär tio genomspelningar plus ett par till, så nu är jag redo att skriva om densamma. Power metal med en känsla av oväder är vad som förmedlas genom skivomslaget, med så kallade episka inslag och kvinnofrontat är andra indikationer från skivomslaget som inte är så tokigt. Annars är det svårt att säga så mycket om detta band då de är helt nya för min del och i informationen får vi mest bara fram att bandet föddes för att skapa metal med rätt uppmärksamhet på både den melodiösa och tunga sidan av musiken. Förutom det vet ni andra som kollat upp bandet på myface och allt det där säker mer än vad jag vet men det struntar jag i eftersom jag fokuserar på musiken och den går vi in på nu.

Kvinnofrontad melodiös heavy/power metal är vad det handlar om och om jag säger att det låter ganska italienskt kanske ni förstår att ljudbilden går mot ett episkt musikaliskt berättande. Sångerskan sjunger inte på det vackra sopranvis som många moderna episka metalsångerskor gör (notera ordvitsen), hennes röst är snarare av rockigare karaktär och hon visar upp en bra känsla i sin sång tycker jag. Musiken bär förutom den episka italienska karaktären också en progressiv idé med sig som flyter igenom de sju spåren på ett sätt som skapar en ganska stor variation som ofta kryddas med spännande keyboardutsvävningar och andra atmosfäriska inslag. De gör det bra i att hålla albumet kort också med bara 32 minuters speltid. Produktionen är mogen och inte många spår av att bandet är debutanter finns, kanske den återhållsamhet som de visar upp genom de sju spåren men annars känns det skickligt och moget, välproducerat.

Bra, tycker jag att det är och jag gillar att lyssna på detta, dock måste jag säga att det inte griper tag i mig och varje gång jag lyssnar häpnas jag över hur många lager det finns i musiken och varje gång jag har stängt av häpnas jag över hur anonymt det känns, något i bandets musik gör att det trots att det är riktigt välgjort inte fastnar i mitt medvetande och jag ställer mig ganska frågande till vad det är men varje gång jag inte lyssnar på detta album kan jag inte minnas en melodi eller något, det enda som ger ett bestående intryck är den känslosamma sången annars minns jag inte de finurliga låtarna och spännande aspekterna i bandets musikaliska kreation. Kanske skulle de behöva något som liknande ett riktigt hitspår, kanske är det bara så att jag hört för mycket musik och därför kräver mer än andra, jag ska dock tillstå att Rainfall definitivt förtjänar ett positivt omdöme för sin musik.

Kort och gott kan vi med gott samvete träda in i Eostemplet och utforska de sju mysterier som finns inom de tynande ramarna, det är musik som definitivt har god potential men på något vis tycker jag att den inte helt fullgörs på detta album som inte lyckas lämna något större avtryck i mitt medvetande men samtidigt är jag fullt medveten om att andra som gillar genren kan se det på ett annat sätt och säger därför att det är ett album väl värt att kolla upp för det finns definitivt talang och potential hos detta band.