Miseration
Tragedy Has Spoken

Tragedi har talat, det är Medömkan som bandets namn kan definieras som som erbjuder oss den insikten. Det är inom området mänsklig tragedi och dess konsekvenser som bandet rör sig musikaliskt och lyriskt med detta album, det är åtminstone på det sättet det säljs och i ärlighetens namn har jag inte analyserat lyriken för att kontrollera om det ligger någon sanning i den saken, musikaliskt kan det väl i viss mån definieras med en gnutta tragiskt innehåll. Att det handlar om dödsmetall borde väl inte direkt undgå någon som ser skivomslaget och bandets logotyp. I recensioner har jag sett hur det väldigt ofta talas om Älvestams (eller Alvestams som de utländska brukar skriva) röst och hur kompetent han är som sångare och så vidare. Mottagandet har annars varit ganska bra även om de flesta betygen legat i den lägre delen av webzinens godkända del av skalan runt 6.5 av tio men det finns några väldigt positiva omdömen också.

Musikaliskt är det massivt, det är lika tungt som en amerikan och lika massivt som dennes fettlager. Det är nästan överväldigande första gången man hör det, nästan som att möta en sumobrottare i en trång gränd. Det är dödsmetall det handlar om, både i den tekniska bemärkelsen och i den melodiösa, sången är hyfsat varierad från någon form av djupt avgrundsläte till några inslag av klarsång. Det som hörs mest sett till sången är dock det djupa avgrundsvrålandet som jag tycker tar väldigt mycket plats i ljudbilden, sedan kan jag också se hur denna massiva ljudbild gärna kan bli besvärande för många då den innehåller väldigt mycket ljud samtidigt. Därför kan det tyckas som att det blir väldigt mycket att ta in på de 42 minuter albumet fortgår och dessutom är det ett album som kräver sin tid för att börja urskilja lite mer nyanser i det hela eftersom det gärna bara blir en solid vägg av ljud för den som hör det första gången.

Tragedy has Spoken har en del som talar för den med en del intrikata och spännande musikaliska utflykter, en del melodier och passager är riktigt, riktigt bra. Samtidigt är det dock mer som tar emot då den är för rörig, den är för grötig oftast med för mycket pågående samtidigt vilket gör att det mestadels flyter ihop till en enda soppa och därför inte är speciellt kul att lyssna på. Men det överlägset mest negativa jag ser med detta album är sången, det finns ingen riktigt känsla där och den känns frånkopplad verkligheten och liksom bara flyter ovanpå allting lite grann som en rostig skorv på Göta kanal eller något liknande. Kort sagt, det finns höjdpunkter men det sammantagna intrycket måste bli att det inte är värt tiden att leta fram dem bland allt det andra.

Jag vet inte om detta Miserations tredje album är ett undantag då jag inte förärats de tidigare men jag måste säga att detta album var för mig väldigt ointressant. Jag kan dock tänka mig att det kan finnas anledning att åtminstone ge det ett försök om du är djupt engagerad i dödsmetallens värld men även då är det nog värt att reservera sig med tanke på vad många recensioner jag sett sagt. Nåja, visserligen kanske det inte är något vidare men det är åtminstone inte tragiskt dåligt.

HHHHHHH