Matt Skiba and the Sekrets
Babylon

Matt Skiba och hans felstavade hemligheter släppte för någon månad sitt debutalbum som går under namnet Babylon och har ett allt annat än avslöjande skivomslag. Det är en trio där Skiba fått hjälp av en jägare och en snubbe med två förnamn. Skiba själv spelar normalt i en annan trio som kallas Alkaline Trio som är någon form av punkband som jag aldrig hört vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur ointresserad jag är av just punkrock även om jag måste erkänna att det finns ett gäng riktigt bra sådana band och kanske är Skibas band ett av dessa. Nu behöver Skiba dock inte kompromissa eftersom det handlar om hans idéer och ingen annan påverkar dem, kanske på gott och ont. De recensioner jag sett verkar dock positivt inställda till detta album så kanske kan det vara något att titta ordentligt nära på.

Musikaliskt är det lite av ett hopkok, i grytan har han blandat modern punkrock, lite popinfluenser, syntpop, lite hårdrock och en del dill och svartpeppar för smakens skull. Det är väl tillrett med en blank och tilltalande yta men även med en god känsla av variation genom upplevelsen. Ett upplevelse som består i tio spår som alla är korta och koncisa bortsett från avslutande Angel of Deaf som är över sju minuter lång tack vare ett långt parti av tystnad som avslutning. 37 minuter tar det annars att spela igenom hela laddningen låtar vilket torde indikera att Skiba är trogen sina punkrötter i den aspekten, och visst finns där spår som sägs påminna om hans ordinarie band men där finns också spår med distinkta syntinslag och även med pianoinslag och så vidare så det är ett hyfsat komplext album även om inledningen är distinkt punkig med genretypiska riff och rakt på med klämkäck refräng och vid första genomspelningen kändes det som ett ganska typiskt punkrockalbum. Men när man börjar titta närmare så ser man att där finns mycket mer under ytan än vad det verkar från början.

Tre spår etsar sig fast hos mig efter ett dussintal genomspelningar, inledande Voices är en skön punkrockare med en snygg underton av syntar. Femte spåret The End of Joy är utmärkande och riktigt bra med bra refräng och snygga melodier och sedan syntpoppiga Falling Like Rain som är albumets stora behållning och kanske anledningen till att de övriga sju spåren känns väldigt slätstrukna. Så därför måste jag säga att min slutsats kring detta album blir att det är ett okej sådant, väldigt bra i sina bästa stunder men att det samtidigt finns för lite av dessa bästa stunder för att jag verkligen ska ta till mig detta album. Fans av skatepunk eller annan modern punk som till exempel Skibas ordinarie band kommer säkert uppskatta detta väldigt mycket mer än mig för att det är väl genomfört med medryckande refränger och allmänt medryckande låtar som dock är lite väl intetsägande för att verkligen tilltala mig.

Falling Like Rain, om hela albumet hade varit i paritet med det spåret då hade jag varit riktigt positiv till detta album. Nu finns det ett par spår till som jag gillar och resten är okej som utfyllnad och personligen kan jag inte ge mer än godkänt till ett album som till 70% består av fyllnadsmaterial men tack vare några glimtar av briljans kan jag samtidigt inte bara glömma detta album.

HHHHHHH