Just Like Vinyl
Black Mass

Precis som vinyl, det är vad detta amerikanska band kallar sig och uppkomsten av deras namn är minst sagt intressant. Det var en ängel som tyckte att det var ett lämpligt namn, åtminstone om man ska tro bandets teori om vem som gav förslaget och sedan spårlöst försvunnit. Personligen tror jag inte riktigt på den saken men bandet i sig är ett ganska ungt band som uppstod i spillrorna av The Fall of Troy och frontmannen Thomas Erak verkar spela en ganska stor roll här, personligen har jag ingen aning om vilka The Fall of Troy är men när jag hämtade videon till denna recension noterade en stor fientlighet mot detta band på grund av just sagda band vilket känns ganska korkat. En person som kommenterade sade det dock vettigt, att folk är rätt korkade som klagar på att bandet inte låter tillräckligt mycket som The Fall of Troy för om de gjort det hade det ju inte funnits någon anledning för dem att existera.

Svart Mässa heter det nya albumet i översättning och det har ett rött skivomslag med lite text och en cirkel på, åtminstone om man uttyder det i miniatyrformat. Det är också ett musikaliskt väldigt varierat band med blandad intensitet och ett ständigt driv framåt. Dessutom är det ett ganska kort album känns det som men speltiden är precis som på vinyl strax över 40 minuter. Produktion och ljudbild är modern och felfri, låtarna är både aggressiva och lite mer återhållna, allt väl blandat likt en tredubbelt kuperad kortlek. Det känns som att albumet dessutom är väl varierat utan att för den skull bli spretigt, ett väl komponerat och producerat album tycker jag nog att man kan beskriva det som.

Jag tycker att det här är ett hyfsat bra album, inget fantastiskt men det fungerar bra som en stunds musikalisk underhållning även det inte direkt lämnar efter sig något bestående intryck. Det är välgjort och har ganska mycket fokuspunkter och liknande men det berör inte mig speciellt mycket och jag tror att det främst beror på att sången är typisk för musik som denna, moderna post-hardcoreband har sång på det här sättet mer ofta än ej och jag tycker inte heller att han sjunger speciellt bra. Kanske inte att han är dålig heller men sången känns bara som något som ligger uppepå och bara finns där utan att egentligen göra det sång bör göra i musik, beröra.

Två spår måste jag dock framhålla som väldigt trevliga, andra spåret Bitches get Stiches och sedan det nionde Pressure/Release, båda är väldigt bra. I detta fann tycker jag också sången kommer fram i ett annat ljus och låter bättre än på det övriga albumet, i stort dock inte hela tiden ska tilläggas det finns ett par mindre roliga stycken i båda dessa låtarna som dock fungerar riktigt bra som helhet. Tyvärr är det bara dessa spår som verkligen känns intressanta och resten av albumet säger inte särskilt mycket överhuvudtaget, godkänt helt enkelt.

HHHHHHH