Jeff Scott Soto
Damage Control

Amerikanske sångaren Jeff Scott Soto bör väl vara känd för de flesta med gästpel i journey, Yngwie Malsteen, Talisman, W.E.T. för att nämna några av de eskapader han genomfört. Damage Control som är Sotos femte studioalbum under eget namn är det vi ska titta närmare på nu och vad som kan slå den som kanske ser omslaget är att det inte är speciellt tilltalande. Vidare kanske kan nämnas att detta album finns både som en vanlig utgåva vilken är den vi tittat på och en mer exklusiv utgåva med bonusspår som finns markerade med asterisk i låtlistan. Jag vet väl inte om Soto egentligen behöver någon större presentation med tanke på vad han har med sig i bagaget redan, men som sagt nu ska vi granska vad hans femte studioalbum har att erbjuda.

Sa någon melodiös rock? åtminstone lär folk ha tänkt den saken och det är inte fel med tanke på att det är just vad det handlar om, den mesta av densamma på albumet går dessutom i ett ganska högt tempo. Rätt mycket energi tycker jag nog också att man kan säga att albumet har, en positiv känsla i låtarna som är ganska medryckande i karaktär, någon vill säkert sätta ett AOR-epitet på det hela och varför inte? Melodiös rock med medryckande refränger är en etikett som fungerar bra, Jeff har inte heller den där superklassisk högtonade AOR-rösten utan lite mer djup och han låter bra på detta album. Ljudbilden är också väldigt väl genomarbetad, kanske ingenting speciellt men den gör vad den ska. I den reguljära utgåvan har Damage Control elva spår och spelas på ungefär 47 och en halv minut medan specialutgåvan har tre bonusspår vilket förstås lär göra den omkring tio minuter längre skulle jag gissa men den saken får du fråga Frontiers.

Det börjar bra tycker jag med Give A Little More och titelspåret men även Look Inside Your Heart är energisk och bra och albumet som helhet tycker jag är lyckat även om det är en besvikelse i jämförelse med W.E.T. som jag tyckte och fortfarande tycker är grym och i jämförelse med den står sig detta album ganska slätt även om Damage Control har en större ljudbild än W.E.T. hade men W.E.T. hade bättre låtar. Och när allt summeras tycker jag att detta album inte ger mig något bestående intryck då jag lätt glömmer låtarna så snart jag spelat igenom dem, det finns inte så mycket som griper tag i mig, det ska dock erkännas att de första två spåren nog delvis gör det för det är kvalitativa spår innan det blir en aning repetitivt och genretypiskt och problemet med Damage Control är att vi hört det förr och ibland också väldigt mycket bättre gjort.

Det finns väl samtidigt inga större negativa sidor med albumet men som jag nämnde är problemet med att det brister i att det inte griper tag i mig som lyssnare och att det känns bara som ett album i mängden när man tittar på det. Det är definitivt inte ett dåligt album, ljudbilden är väldigt stark, låtarna fungerar men utan att helt gripa tag i mig så på det hela taget summerar detta album sig självt till ett ganska bra album utan några direkt svagheter men samtidigt också utan några direkta styrkor så jag skulle vilja placera det kanske mitt på skalan.

Så gillar ni Jeff Scott Soto bör ni åtminstone kolla upp detta, jag tror inte att ni kommer att blir besvikna eftersom det håller en riktigt god kvalité rakt igenom. Om ni som jag däremot hör alldeles för mycket musik tror jag också att ni kommer att sluta er till att det är bra men att det finns många val i genren som är betydligt bättre. Så, om du funderar på att köpa Jeff Scott Sotos Damage Control, köp W.E.T.