I Spit Ashes
Inhaling Darkness - Reflecting Light

Jag spottar aska kallas sig detta tyska band som debuterar med detta album som skall inhalera svärta och reflektera ljus, något i den stilen. De kallar sin genre Metal 2.0, och frågan blir då förstås: vad innebär Metal 2.0? Av omslaget att döma är det någonting futuristiskt men samtidigt finns en känsla av katastrof någonstans i bakgrunden, det är ett väldigt snyggt omslag designat av Yrlund på Darkgrove som så ofta verkar vara fallet med Massacresläpp. Det som definitivt är taget till en annan nivå är försäljningssnacket, modernt, nyskapande, måste ses för en fantastisk liveshow och det talas om djupare mening och modernt utan att glömma rötterna och allt till en mycket snygg grafisk profil. Det ser onekligen sexigt modernt ut men som vi alla vet av erfarenhet kan det yttre bedra ganska mycket.

Metal 2.0 eller modern thrash metal är epitet som används, om vi räknar Led Zeppelin och Black Sabbath som Metal 1.0 och Metallica och deras thrashande på åttiotalet som 1.6 och Göteborgsdöds som 1.9 då kanske detta kan sägas vara version 2.0 annars vet jag inte vad det är som är så fräscht och nytt. Det är inte den här känslan av att det är nytt men samtidigt välbekant utan snarare den att det här har jag hört förr. Thrash metal av det mer moderna slaget, tänk band som Legion of the Damned, Chaos Theory som vi nyss recenserade och om du inte känner till dem tänk Dark Tranquility goes thrashy eller Soilwork gör samma sak. Det är uppbyggt av beprövade tekniker, bra gjort och kompetent genomfört inget snack om den saken men det är inte som att stå i en vulkan och någon spottar aska på en och det är nog det man vill att det ska vara när det handlar om ett helt nytt Metal, nämligen 2.0 (ej att förväxla med Die Hard 2).

Hyfsat underhållande men utan att göra någonting som försäljningssnacket talar om, jag tror press info 2.0 men musikaliskt är det inte mycket som är nytt, det finns en del snygga pianostycken som One Star per Tear som jag gillar skarpt men annars tycker jag att albumet går ganska mycket i samma fotspår som allting annat, de drar inte konstrasterna mellan thrash metal och det vackra ometalliska tillräckligt långt vilket gör att jag tycker att One Star per Tear står ganska ensam både som riktigt kvalitativt stycke och som ögonöppnare vilket är synd. Därför känns det lite grann som att om de kan kombinera extremer bättre och framförallt tona ned det thrashiga för att ge plats för mer atmosfär kommer de säkert kunna dra det till Metal 2.0 någon gång i framtiden men det här är alldeles för ordinär thrash metal för att kunna stå ut i den mängd som vi redan har bland oss. Jag märker nu när jag lyssnar medan jag skriver att det finns ganska mycket nyanser men av någon anledning etsar sig inte det fast och i slutändan minns du mest thrashandet som i ärlighetens namn känns helt ordinärt, jag tror de behöver bygga mer kring kontraster för att skapa den här moderna nytänkande känslan för de har idéerna men det känns lite som att de bara drunknar i en känsla av ordinär thrash.

Hyfsat välgjort och det finns några atypiska element men för det mesta tycker jag inte det sticker ut alls, musikaliskt är det bra men ingenting speciellt egentligen och det enda som egentligen gör något avtryck på mig är det instrumentala sjätte spåret One Star per Tear medan resten av skivan känns välgjord men egentligen ganska intetsägande.

HHHHHHH