Harllequin
Hellakin Riders

Brasilianska gyckelmakare intar scenen med vad som är deras debutalbum Hellakin Riders, visst om man tittar på bandets historia så släppte de på egen hand ett album som kallades Archangel Asylum som innehöll samma låtar som på denna men i en lite annan ordning, avslutningen Ancestors har också tillkommit från denna som släpptes 2008. Bandet splittrades dessutom då 2008 men återförenades tre år senare med en annan laguppställning. Ett turbulent band med andra ord och det verkar lite grann som att Dark Avengersångaren Mario Linhares är huvudmannen i detta band som sägs arbeta på att få till sin första europaturné någonsin, det kan ju tyckas spännande. Precis som att man kan tycka att omslaget är väldigt snyggt och bandet sägs mixa thrash, progressiv och traditionell metal vilket kan tyckas spännande sådär på förhand.

Det är tung heavy metal tycker jag och det påminner extremt mycket om Linhares Dark Avenger tycker jag, kanske att det är lite mer åt det thrashiga hållet för Harllequin men annars. Det sjungs högtonat och med en hel räcka falsettskrik, tunga riff och både traditionella heavy metaltongångar och thrashdito hörs tydligt i denna musikaliska mix. Jag tycker dock inte att det finns mycket som meriterar detta som ett progressivt album, mer än kanske speltiden på kraftiga 63 minuter. Det är ett konceptalbum baserat på en saga kallad Bando do Arlequin som är spansk legend om en grupp knektar som döms till en evig existens i en dimension mellan liv och död, det finns också en del element som pekar på att det är ett konceptuellt album musikaliskt men det mest känns ändå mer rakt på och du behöver inte bry dig om konceptet om du inte vill.

Det börjar bra med Three Days in Hell som är en rejäl och riktigt bra inledning, sedan tycker jag dock att albumet fastnar i något mellanting, ungefär samma problem jag hade med Dark Avenger och det är att det känns som att albumet inte vet vad det vill vara. Vill det vara thrash, heavy metal eller något annat, det är delvis episkt, delvis thrashingt, delvis heavy metal men också lite andra inslag och albumet får därför en lite schizofren känsla av att ha en dubbel personlighet. Lite grann känns det som att det finns dels ett problem med kontinuitet men också ett problem med för lång speltid, det är helt enkelt omöjligt att hålla sig intresserad av detta album hela vägen igenom detsamma.

Därmed inte sagt att bandet är dåliga, tvärtom det finns flera bra spår men tyvärr är helheten lite lidande av den för långa speltiden men också denna brist på en tydlig karaktär vilket gör att det är bra men kanske en aning vagt. Det inledande spåret tillsammans med titelspåret är albumets höjdpunkter och titelspåret är det absolut vassaste och faktiskt ett mycket kompetent spår. Och det känns som att man utifrån detta kan dra slutsatsen att Harllequin har mycket god potential men att detta album har lite för många brister för att nå högre än ett mittpoäng.

HHHHHHH