Grog
Scooping the Cranial Insides

Om dagens tidigare recension av mina landsmän i Anachronaeon hade ett av de snyggaste skivomslagen för året så måste jag konstatera att Grog har nog ett av de absolut fulaste och löjligaste. Grindcore eller brutal dödsmetall snackas det om att det ska vara och en koll på portugisernas låttitlar lovar ju inte direkt speciellt mycket intellektuellt. Man ska förstås inte döma en bok efter sitt omslag men normalt sett brukar musik som betecknas med grind och/eller brutaldöds inte tilltala mig men det kan förstås finnas undantag eftersom jag trots allt är en musikalisk allätare.

Det börjar med lite urbefolkningsmässande i någon minut innan det bryter loss i ett slamrande oväsen. Det går i rasande tempo, det vrålas ondsint till sång och det låter som så kallad grindcore gör i allmänhet och de portugisiska veteranerna kan knappast sägas erbjuda något som känns nyskapande. Låtarna är många och ganska korta vilket gör att de sexton spåren spelas på under 40 minuter, ingen direkt variation utan koncentrerad vålsamhet som spottas ut truten på en snubbe som blöder ymnigt efter att ha fått skallens innehåll utskopat med en sked.

Har ni någonsin undrat hur avföring skulle låta om den var musik? inte jag heller, men om ni har kan jag säga att detta album låter exakt så. Det är ett helt värdelöst album på alla sätt, inte erbjuder det någonting unikt till genren eller musiken, inte är det speciellt välspelat eller något sådant det är bara pubertal analfixering och våldsfixering likt en urusel Hollywoodfilm. Faktum är att det enda som egentligen är positivt på allvar är albumets inledning som känns lite rolig och lite eftertänksam annars är det mest humor av den lägre skolan, sådan man kan förvänta sig av någon med någon form av utvecklingsstörning kanske. Men skämt åsido, Grog känns totalt ointressanta och det är en uppgift i det närmaste lika svår som att slå världsrekord i längdhopp att ens orka lyssna genom hela albumet. Det är dessutom en åsikt jag inte är ensam om, flera recensenter skriver om en önskan att trycka på stoppknappen innan de ens spelat halva albumet.

Nej, ibland kan man undra vad som gör att vissa tilltalas av musik som detta, för mig är det lika märkligt som att tro att dödsstraffet på något sätt skulle motverka brott. En liten rund disk av tristess är vad Grog har att erbjuda oss, jag skulle undvika den om ni inte gillar förpackad avföring förstås.