Epica
Requiem for the Indifferent

Okej, då var det dags för ett av de där spännande och lyckade banden som jag alltid brukar gilla, Epica som kan sägas vara en spinoff av ett av mina absoluta favoritband After Forever. Och varför kan jag påstå en sådan sak? Jo, Mark Jansen mannen bakom Epica ligger även bakom After Forever så det är ganska lätt att dra en sådan slutsats ungefär som med Star Trek Deep Space Nine eller Voyager som är Spinoffs av The Next Generation för den som gillar liknelser. Epica har hunnit med diverse sedan debuten 2003, bland annat ett par symfoniska och icke-lika-metalliska skapelser som The Score eller The Classical Conspiracy. Men det är deras femte studioalbum som alltså heter Requiem for the Indifferent och är ett album som handlar om en värld i obalans, en värld där saker inte direkt står rätt till och om att vi bör öppna våra ögon för att se längre än till den där bakterieinfekterade pekskärmen som så många av oss avgudar. Omslaget anspelar en del på detta också och på det hela taget känns det upplagt för ett väldigt spännande album på förhand, Epicas stil är dessutom för min del väldigt gångbar.

Det är som tidigare symfonisk metal med skönheten möter odjuret i sångkonceptet, om jag ska ta ett album som jag tycker ligger ganska nära stilistiskt kan jag säga bandets föregående men också After Forevers Invicible Circles. Kvinnofrontad metal kallar Nuclear Blast genren i sin nedladdningsportal för promoskivor vilket känns ganska lustigt och skulle placera dem i en väldigt bred massa av band, ”Epica, hur låter de?” ”Nja, ungefär som Doro” något sådant kanske diskussionerna skulle gå med tanke på att båda dessa tillhör samma genre. En sak tycker jag dock att man kan säga om Epica med detta album och det är att de känns lite rakare, lite mer distinkta på detta album. Simone låter mer eller mindre som tidigare vilket också kan sägas vara sanningen om Mark, små progressiva inslag kan också sägas finnas och på det hela taget är det en väldigt massiv produktion med en stor ljudbild. Isaac i bandet sade till mig att man behöver nog ungefär tio genomspelningar för att kunna ta in allt och det kan nog vara sant, tur att vi på Hallowed har tio som ett riktmärke även om Epica har snurrat ett antal gånger fler än så. Tretton spår och 72 minuter musik som enligt samma Isaac ska ses som en helhet eftersom Epica gör album och inte låtar, en sund inställning om jag får säga det själv, kanske inte kommersiellt men för kvaliténs skull.

Epica har för mig alltid känts som After Forevers yngre syskon och jag tycker trots allt att de första tre albumen från landsmännen är vassare än allt Epica gjort men nu tycker jag de kommit upp med något som definitivt kan konkurrera, en storslagen men samtidigt inte överarbetat produktion som inleds med en låt (efter introt) som är bland det bästa som gjorts på länge och jag kommer att tänka lite grann på Monolith of Doubt från Decipher med After Forever, inte för att de är speciellt lika men känslan att lyssna på det är densamma, något nytt och något spännande. Monopoly on Truth heter låten så den börjar ju också med Mono. Efter det kan albumet sägas vara uppdelad i två akter som är båda i sex spår, den ena når sitt klimax i titelspåret medan den andra når sitt klimax i sista spåret. Det är ett lite annorlunda koncept än bandet haft tidigare då de byggt upp till ett avslutande klimax, med Requiem for the Indifferent tycker jag bandet skapar en mer dynamisk produkt, de tidigare har tenderat till att bli långa och lite segdragna mot slutet men 72 minuter till trots tycker jag faktiskt att detta album håller mitt intresse upp till slutet.

Det är Epicas bästa album och även om det inte är samma tidlösa klassiker som jag tycker Mark var med och skapade i Decipher så är det inte sådär överdrivet långt ifrån och det finns egentligen ingenting att klaga på mer än kanske att ingenting på albumet är lika bra som första låten Monopoly of Truth. Riktigt bra är det, dynamiskt och starkt, ett riktigt trevligt album som jag kan rekommendera till alla som uppskattar väl genomarbetad musik.