Enslaved
Riitiir

Norska Enslaved är förstås både välkända och väl ansedda för sitt musikaliska verk, ett verk som numer rör sig i de mer progressiva atmosfäriska områdena av den svarta metallen. För en lekman på området som mig själv känns det lite grann som att Enslaved vandrar lite av samma väg som Dimmu Borgir och blir alltmer kommersiellt gångbara eller om man ska säga tillgängliga för en bredare publik, att de sedan utvecklat sitt musikaliska verk till något mer komplext och säkerligen också mer tillfredsställande som musiker är kanske en biprodukt eller så är att nå en bredare publik biprodukten av att bredda sin horisont. Enslaved brukar få goda omdömen i stort sett överallt men när det gäller Riitiir så måste jag säga att omdömen varierat ganska friskt och den absolut främsta negativa punkt folk hittat är min egen käpphäst, speltiden. Albumet passerar med lätthet timmen och fem av de åtta spåren är längre än åtta minuter vilket många har sett som onödigt långt även om i stort sett alla varit överens om albumets musikaliska kvalité men som sagt många recensenter har tyckt att vi fått för mycket av det goda.

67 minuters speltid på åtta spår, det borgar för en svår utmaning att underhålla lyssnaren. Enslaved försöker onekligen med atmosfärer, variation, dramatiska musikaliska vägar och en ganska stor musikalisk dynamik med mycket fokus på en känsla av äventyr i det norska fjordlandskapet. Klarsång och vrålande varieras på ett sätt att de flyter samman nästan sömlöst och sången känns rakt igenom väldigt logisk, rösterna i sig är dock ingenting speciellt men satt i detta sammanhang fungerar de alldeles utmärkt. Relativt tungt men mer tungt i ett dramatiskt hänseende än i ett metalliskt, musikaliskt tungt sådant. Produktionen är fantastisk och genomgående får du en känsla av att Enslaved har ganska god koll på hur en produktion bör låta men konstigt vore väl annat för ett band med dussinet studioalbum på nacken.

Jag tyckte tidigt att detta var ett riktigt grymt album som växte för varje lyssning, men det var de tre första genomspelningarna för sedan har jag kännt mig allt mer ljum kring detta album, det växte först men allteftersom genomspelningarna blivit fler har också mitt intresse dalat ordentligt. Albumet blir helt enkelt lite för jobbigt att ta sig igenom i längden då variationerna är för små och albumet inte tillräckligt dynamiskt för att jag ska orka ta mig igenom hela albumet nu. Det är väldigt kompetent genomförbart, lysande till och med, problemet är bara att det stagnerar mycket och albumet har inte riktigt det där driv det skulle behöva för att verkligen gripa tag i mig som lyssnare.

Det finns massor att gilla med detta album dock, det är otroligt välgjort och onekligen ambitiöst men det är svårt att fokusera på det och mer ofta än ej finner jag mina tankar driver ofta iväg i andra riktningar istället för att fokusera på Enslaveds fina musikaliska verk. Bäst på albumet är inledande Thoughts Like Hammers som förmodligen är arketypen av hur Enslaved ska göra för att underhålla. Det de dock borde ha gjort är att göra kortare låtar och ett kortare album för detta är onödigt långt vilket har negativ inverkan på mitt helhetsintryck.