Empires of Eden
Channeling the Infinite

Imperium av Eden, låter ganska storslaget rent titelmässigt kan tyckas och till det kan vi tillägga ett omslag som vittnar om ett Epos av större mått. Men vem designade bandets logotyp? den är inte alls speciellt bra och matchar inget vidare till resten av omslaget då den ser billig ut i jämförelse, ungefär som att sätta femtontums stålfälgar på en Bugatti Veyron vilket förstås inte går. Annars talas det mycket om bandets många olika gästsångare som vi får höra när vi lyssnar igenom det, och där finns en del kända namn men ska vi vara ärliga så finns det åtminstone två andra rockoperor med betydligt mer namnkunniga sångare listade i medverkandelistorna, jag tror ni vet vilka jag refererar till. Det är också med dessa som jämförelsen åtminstone delvis måste ske då de faller under samma etikett lite grann, jag har inte skrivit in dessa som liknande band dock utan snarare refererat till band som är relaterade till detta projekt som Accept för Udos sånginsats, Dungeon för huvudmannen Stu Marshall som skapat detta projekt och Driver för Rob Rocks karaktäristiska röst, denne Rock som vi för övrigt även hört i en av de andra operorna. En intressant sak är att de första recensionerna som tillkännagivits på hemsidan för Empires of Eden har varit väldigt positiva vilket förstås egentligen inte i dagens läge betyder speciellt mycket med tanke på hur alla internetrecensenter känns överdrivet positiva till allt så här får ni en mer objektiv recension.

Musikaliskt snackar vi om ganska typisk heavy/power metal med vissa orkestrala inslag för att ge en lite större ljudbild än den gemene ljudbild genren brukar ha. En del skulle nog drista sig till att slänga in ett episkt där också, inte för att jag någonsin förstått vad det har med saken att göra för ljud berättar sällan en historia men däremot kan lyriken göra det men för mig är det ytterst sällan man kan säga att något låter episkt och Empires of Eden gör det definitivt inte, det är mer av en ganska typisk bild man får av ett album i genren, ett gäng låtar som utgör en helhet. En helhet som känns väl sammanhållen men så bör det ju vara med tanke på att det bör vara någon form av sammanhängande koncept även om informationen på det området är lite flytande. Vad som framgår tydligt är dock att varje sångare är själv ansvarig för sin lyrik och sångmelodier vilket egentligen inte direkt märks speciellt mycket sett till helheten om jag ska vara ärlig men enligt Marshall visar det sig i form av att varje sångare gör ett lysande jobb.

Och visst är det en viss karaktärsskillnad mellan låtarna vilket ger en hyfsad variation och sånginsatserna är överlag riktigt fina men om det verkligen är så att sångarna har fått fria händer med sina insatser känns det som att det valts ur en väldigt snäv ram av musikalisk insats mellan sångarna, Udo hörs tydligt i Hammer Down men annars tycker jag låtarna ändå är relativt lika varandra och sånginsatserna även dem även om Sean Pecks röst står ut en del också. Produktionen är klanderfri och ljudbilden är precis som på större delen av den moderna kraftmetallen väldigt putsad och fin. Albumet har tretton spår där de två sista är bonus och i tradition med övriga multisångarprojekt är det ett långt album med över en timmes speltid, 65 minuter för att vara mer exakt.

Det förra albumet har i genomsnitt recenserats till över nio av tio i snittbetyg enligt den information som finns att tillgå, jag har inte hört det albumet om jag ska vara ärlig men med tanke på hur betygen brukar vara på internet kanske ett mer rimligt betyg hade varit sju eller åtta av tio om folk slutade överdriva. Jag tycker att detta album är bra, inget snack om den saken men att sätta ett betyg nära max skulle vara att överbetygsätta så att det skriker om det för i jämförelse med projekt som använder samma metod av fler sångare som Ayreon eller Avantasia där det sistnämnda känns som en bättre jämförelse stilistiskt, är detta album väldigt intetsägande. På det hela taget känns det lite grann som ett ganska typiskt power metalalbum, typiska låtar och typiska låtuppbyggnader med en viss bakgrund av orkester för en episk känsla, bra att lyssna på men knappast något som tar mig med storm.

Det finns några bra låtar i form av andra spåret Hammer Down där Udo Dirkschneider sjunger på ett sätt bättre än jag någonsin hört honom och sedan har vi det efterföljande spåret med Steve Grimmett på sång, This Time som är albumet bästa och en riktigt bra Power Metallåt, men sedan då? Okej låtar men samtidigt låtar som låter mer eller mindre som allt annat i genren och faktiskt trodde jag att detta skulle vara mer än ännu ett power metal album sett till informationen jag fått och hur det tidigare recenserats. Nej om du söker album där olika sångare får glänsa och där musiken är grym så finns det en räcka album under epiteten Avantasia och Ayreon som är väldigt mycket bättre men om du gillar power metal i allmänhet kan detta säkert vara din kopp te med tanke på hur lite det avviker från det typiska i den genren.

Så Empires of Ededens tredje album är ett solitt power metal album, varken mer eller mindre.