Eluveitie
Helvetios

Schweiziska Eluveitie tog mig med storm med sitt senaste album Everything Remains (As it Never Was) och i konkurrens med många kompetenta band håller jag detta skivsläpp som ett av de på förhand absolut mest intressanta. Sedan är förstås alltid frågan hur väl bandet lever upp till en sådan förväntning. Helvetios blir bandets femte album och det har ett sparsmakat omslag, det är också ett konceptuellt album med allt vad det innebär. Det ska också vara rått, vilt, storslaget, känslosamt och spännande; det ultimata folk metal albumet säger Nuclear Blast i sitt pressmaterial. Det sägs att konceptet Eluveitie har musikaliskt föddes genom att Chirgel Glanzman ville sätta samman göteborgsdöds med folkmusiktongångar och att det till en början mest var menat som ett studioprojekt men oktetten har växt till något mycket större än så, och med senaste albumet Everything Remains… nådde de väldigt högt på många listor, bland annat en åttonde placering i hemlandet men också en 25:e på Billboard och nittonde i Tyskland. Men nu ska vi se om Helvetios kan leva upp till förväntningarna som sattes i och med det förra albumet.

Musikaliskt känns det igen från det förra albumet, det folkmusikaliska finns där och kontrasterar hela tiden med det dödsmetalliska i någon form av motpolsharmoni. Det finns inslag som driver albumet historia med en man som ser tillbaka på vad som hände tidigare i livet fungerar som ett talat intro, lite fullständigt folkmusikaliska inslag och ytterligare något talat inslag efter det inledande talade introt. Mestadels är sången vrålad på ett eller annat sätt men det finns också ett par spår som sjungs av Anna Murphy, kvinnosång med andra ord. Musikaliskt kan det sägas vara väldigt varierat över de sjutton spåren och femtionio minuterna som albumet fortgår, det harmoniseras mellan det folkmusikaliska och det dödsmetalliska utan att någon del tar överhanden. Produktionen och ljudbilden passar temat och musiken på bästa tänkbara sätt, det är också den saken som är den största skillnaden mot Everything Remains…, att produktionen är bättre. Det kan sägas vara en vidareutveckling av vad vi fick i föregående album snarare än något helt annat men samtidigt är det annorlunda nog för att ingen ska känna att bandet stått still för de har utvecklat sin musik mycket utan att rucka på fundamenten kan man nog säga.

Fantastiskt, det är egentligen det enda omdöme jag behöver ge. Det är fantastiskt helt enkelt, kanske att det talade introt blir lite långdraget innan albumet tar fart men det går ju alltid att hoppa över genom att välja nästa spår. Samtidigt är en sådan sak verkligen att leta efter fel när bandet håller mig underhållen och fängslad från början till slut för varje gång du tror att albumet är på väg att stagnera lite byter det riktning och får ny energi och väcker nytt intresse. Det är ett album som behåller ditt intresse, ett album med massor av energi, ett album som är stort, ett album som är litet, ett album som är spännande, ett album som har mer eller mindre allt. Och även om det är ett konceptalbum tycker jag inte att konceptet breder ut sig så att det stör upplevelsen för den som bara är ute efter att lyssna på musiken och struntar i konceptet.

Om jag ska ta ut några favoriter så är det Helvetios, Neverland, A Rose For Epona, men egentligen kan jag välja mer eller mindre vart och ett, utom introt och avslutningen och något enstaka spår som är en konceptuell del snarare än ett heavy metal spår. Det är en så fantastisk variation och sådan energi och den mycket fina balansgång mellan det brutala och det finstämda så det enda man egentligen kan göra är att lyssna och njuta.

Jag vet att det är tidigt på året, men att tro att detta album kommer att befinna sig på en topp tio lista när 2012 ska summeras känns inte alltför långsökt. Helvetios är åtminstone årets bästa hittills. Och när jag ser tillbaka så minns jag mest sångerna som fick mig att glömma omvärlden för en stund.