Elmsfire
Thieves of the Sun

Från tyska Düsseldorf härstammar detta band som skapades av Doro och Germano 1999, om ni trodde att det var Doro Pesch så trodde ni rätt om ni trodde att hon inte vara Doron i fråga. De har spelat mycket live och hunnit med någon EP och någon demo men Theives of the Sun är bandets debutalbum som spelades in med en annan sångare än den de nu funnit att hålla mikrofonen för bandets räkning. Musikstilen torde kunna gissas till något i stil med power metal med tanke på hur omslaget ser ut, det står bara metal som musikstil i promobladet som för övrigt är ganska kortfattat och innehåller inte heller speciellt mycket information speciellt inte med tanke på att bandet trots allt har mer än ett decennium bakom sig. Hursomhelst, Elmsfire sägs vara redo att söka nya horisonter nu när deras album släpps runt om i världen, är kvintetten redo för en sådan sak då? det tänkte jag avhandla nu.

Gitarrdominerat levererandes thrash, power metal och heavy metal med lyrik baserad i mysticism och fantasy, det är hur skivbolaget marknadsför dem och varför inte? Det stämmer ganska väl, tänk er Blind Guardian med en bra sångare och ni är hyfsat nära. Thrashtugget vet jag dock inte om jag skulle ha där, ganska mycket i stil med den där traditionella episka power metallen som växte fram i slutet av 1990-talet tycker jag snarare att det är med kanske lite tyngre inslag här och där. Episkt kan det kanske sägas vara i termen att det känns lite som ett berättande album, ofta ganska storslaget blir det med en rätt så mäktig ljudbild. Det känns som att de definitivt hittat rätt med ljudbilden på de åtta spåren och 44 minuterna musik de har att erbjuda.

När jag letade runt på det där som kallas internet hittade jag några recensioner av detta album och de var övervägande positiva, väldigt positiva faktiskt med betyg som snittade någonstans lite över 4/5 vilket skulle motsvara fem eller sex poäng på vår skala. Jag tycker att det är bra, solitt och välgjort med kompetent sångare och bra stämningar men samtidigt kan jag inte riktigt stämma in lika mycket i hyllningssången som andra recensenter verkar göra. Albumet har ett spår som känns lite grann som att det skrattar i dödens anlete och dessutom kan sägas vara ett hitspår som rycker med och engagerar, det är det andra spåret (det första riktiga spåret efter ett talat intro) som kan få en att dansa på två brutna ben. Men sedan då? Ahab är kul även om Moby Dick inte är mitt favoritverk inom litteraturen, men på det hela taget är det bra men ganska intetsägande hymner som passerar efter det andra spåret. Intetsägande kanske är lite av fel ord egentligen, låt oss säga spår som engagerar men inte består i ens medvetande efter de spelat ut. Titelspåret är det sämsta på albumet och det avslutar inte riktigt albumet på ett sätt som gör att det kommer i ett positivt ljus när man tänker på det, inte att det är ett dåligt spår för det är det väl inte men det känns faktiskt intetsägande. De borde kallat albumet Worth a Tale istället.

På det hela taget ett habilt och schysst album, det ger mig väl inte direkt något bestående intryck men 44 minuters trevlig musikalisk förströelse åtminstone och det kan också vara värt något. Det finns nog mer hos Elmsfire än vad detta album visar och vi kanske får se det vad det lider men Thieves of the Sun känns som ett sådant där bra album som egentligen aldrig kommer att kommas ihåg bland årets alla skivsläpp. Som Blind Guardian med en bra sångare får bli min slutkläm för det är så de låter.