Drone
For Torch and Crown

Tyska drönare från mirakelplaneten Jorden i omloppsbana kring Solen gör ett album för fackla och för krona, kan man kanske tänka sig att detta tredje album för drönarna är tänkt att vara kronan på verket som skall meritera dem att få springa en sträcka med OS-facklan? Omslaget säger thrash metal och det är precis vad även skivbolaget säger om det så att tro att det handlar om just thrash metal är väl knappast något långsökt. Men om vi ser tillbaka på bandet så har de inte funnits så värst länge, sedan 2004 för att vara exakt och första albumet såg dagens ljus 2007. När vi sedan tittar på pressinformationen ges illusionen av att bandet faktiskt varit ganska lyckat och kanske har de men jag kan inte påstå att jag hört talas om dem innan denna fackelhistoria men det behöver ju förstås inte betyda någonting.

Det handlar om thrash metal, landsmännen i Perzonal War borde vara en ganska bra måttstock att använda som referens. Det är hyfsat melodiöst, ganska tungt och med en solid, rejäl, tysk känsla över det hela. Produktionen är bra och albumets tio spår är alla inom ramen för den stilistik bandet satt upp redan från första spåret, känslan är definitivt att det är en kvalitetsprodukt om vi tittar till produktionen. Dessutom är albumet i behändig längd med strax över 40 minuters speltid, och det låter väldigt fräscht och modernt, och tyskt.

Vad har denna drönare att erbjuda då? förutom ett under av biomekanisk teknologi? En uppsättning trevliga låtar till att börja med, men förutom det en produkt som är högklassig och ganska intressant. Men innan vi lämnar detta album med en Bloody Mary kanske jag ska säga att jag gillar det ganska mycket men samtidigt måste jag erkänna att det känns lite sådär perfektionistiskt tyskt och en aning utan riktig charm, onekligen bra men inte så att bara känner att jag måste lyssna på albumet. Det finns dock ett par låtar som ger ett hyfsat bestående intryck, inledande Format C är ett av dem, det inleder albumet på ett snyggt sätt med en topplåt. Sedan är min favorit de brinnande böckerna i Burning Storybook som är mitt bestående intryck av detta album när jag inte lyssnar på det, förutom dessa är spåren bra men ganska lite för intetsägande för att verkligen gripa tag i mig.

På många sätt känns detta som ett typiskt album för Metalville, ett solitt album utan direkta svagheter men samtidigt utan aha-upplevelser. Det är väl inte direkt ett album som kommer att etsa in sitt namn i marmorpelaren över de album som skapat rockhistoria men det är ett album som definitivt ger 40 minuters underhållning och det är definitivt ingenting att avfärda.

HHHHHHH