Deride
The Void

Norska bandet Deride är tillbaka efter ett uppehåll på nästan ett decennium sedan deras senaste album First Round Knockout, The Void heter albumet som signifierar deras återkomst och är ett album med ett ganska spännande skivomslag både sett till färg och utseende. Det är också deras tredje album sedan debutalbumet som släpptes 2001 och det sägs vara ett mördaralbum, förbered dig på blåmärken skriver Massacre som avslutning i infotexten. Frågan är vad det betyder, får du blåmärken av musikalisk brutalitet, av att du försöker trycka in fingrarna så långt du kan i öronen för att inte höra, eller för att du golvas av den musikaliska kvalitén? det är den evinnerliga frågan när någon skriver så och svaret brukar aldrig vara helt enkelt att komma fram till men vi får väl se i fallet Deride och deras avgrund.

Det är aggressivt och tungt med lite influenser av thrash och power metal men även lite nu-metal influenser kan höras genom de tio spår som utgör detta album. Jag kan direkt säga att The Void inte är en direkt träffande titel då albumet inte direkt känns som något jag skulle beskriva i avgrundstermer, det är däremot hyfsat aggressivt och hela tiden går det i högt tempo. Sångaren kraxar likt någon form av kråkfågel och låter mer jobbig än brutal, inte överdrivet bra måste jag säga men ändå i hyfsad harmoni med musiken som framförs. Låtarna är direkta och för det mesta relativt korta vilket gör albumet ganska kort och koncist. Produktionen är direkt och framhäver bandets aggressiva framtoning, inte överdrivet spektakulär men en modern och relativt ordinär ljudbild för genren egentligen.

Jag kan inte påstå att jag blir sådär överdrivet positivt lagd till detta album, det är inte direkt dåligt men varje gång jag lyssnar igenom det känns det mest som att det bara passerar utan att göra något direkt intryck på mig. Det finns några hyfsat bra låtar som inledande Deathshake och avslutande Lesson Learned men som helhet tycker jag att bandet nog bör se sig om efter lektioner i kreativt tänkande inom musik för de bjuder inte direkt på mycket sådant på detta album. Jag säger inte att allt behöver lysa med briljant skaparlusta och fantastiska nya idéer men album som känns helt vanliga tenderar snabbt att bli bortglömda och jag tycker att Deride känns lite grann som vilket aggressivt hardcrore-/thrash-/nu-metalband som helst vilket gör att deras album inte direkt lyckats göra något intryck på mig. Dessutom tycker jag inte att det är ett speciellt roligt album att lyssna på och att det känns långt trots att det inte är längre än 34 minuter, något som borde indikera att låtarna är ganska tråkiga.

De två recensioner jag kunde hitta av detta album var båda positiva till detta album så kanske har jag fel även om bristen på recensioner torde indikera just vad jag nyss har sagt. Det är ett ganska intetsägande album, hyfsat välgjort men inte direkt något att sätta tänderna i. Kanske att du gillar det om du är en sådan som normalt gillar sådan här ganska simplistisk aggressiv musik, men för den stora publiken tror jag inte att detta album kommer att vara det minsta intressant. Norrmännens comeback är knappt okej och lär nog bara tilltala dem som redan är fans av bandet.