Deceit
Nine

Deceit är ett italienskt band, det får vi veta i albumets inledning. Ett album som är italienarnas debutalbum som fått namnet Nine och som släpps endast i digital form via Scarlet Records. Bandet föddes annars ur ett coverband som gick under namnet River of Deceit som alltså sedermera blev Deceit, en väldigt klurig namnutveckling där. De gjorde covers på band som Soundgarden och andra Seattle rockband som slog igenom under 90-talet. Nu gör de dock egna låtar.

Musikaliskt låter det ungefär som den där Seattlerocken, det märks att inspirationen kommer från densamma. Men det finns lite mer än så i Deceits musik men man kan nog ändå beskriva den som oftast medryckande poppig rockmusik som skulle kunna passa på MTV eller liknande. Bra producerat album bjuder de också på med en ljudbild som lämpar sig väl för ett album som detta, den gör också albumets ganska stora variation över de tio spåren enhetlig och på det hela taget får vi säga att vi i Nine får ett kompetent producerat album med ett omslag som känns en aning märkligt men kanske vill de säga något med det, jag har dock ingen aning om vad.

Radiovänlig rock/hårdrock kan vara både bra och dålig, ibland är den också lite mitt emellan dessa båda och det är väl ungefär där Deceit hamnar med sitt album Nine. Det är inte dåligt men det är inte heller något som kommer att gå till historien, dock tror jag att det säkert kan tilltala många förutsatt att de får höra några av bandets medryckande rockers. Jag har väl egentligen inte direkt något att klaga på men samtidigt efter mycket spelande har detta album fortfarande inte gjort något större intryck på mig, det finns ett par spännande och väldigt intressanta element men överlag känns det väldigt bra gjort men samtidigt väldigt slätstruket.

Kort sagt ett album som är trevligt att lyssna på och som jag absolut gärna kan välja att lyssna till men samtidigt är det faktiskt väldigt slätstruket då den där riktiga hitlåten saknas och kvalitén på albumet känns ganska jämntjock vilket också gör att albumet i slutändan är ganska trevligt att lyssna på men det mest minnesvärda är den inledande frasen som uttalas på franska innan bandet sätter igång med att framföra sin musik. Ett okej album helt enkelt.