Danger Zone
Undying

Italienska Danger Zone är tillbaka med ett nytt album som kallas odöende, kan det vara något? Nja, jag vet inte det för den har inte ett skivomslag som lovar alltför mycket, den kommer med en lång presstext som mestadels inte säger någonting intressant. Vad man får veta är att de valde ut tolv av de femton demoinspelningar de gjorde inför eller något sådant ointressant och det står lite annat trams också, vad som är säkert är åtminstone att de höll på ett tag på åttiotalet innan de splittrades för att sedan återförenas 2010 och nu får vi alltså se ett album om odöende som är grönt.

Musikaliskt är det klassisk AOR/melodiös rock byggt kring medryckande refränger och allt det där som brukar finnas. Klassisk rocksångare har de också dessa italienare, och god produktion dessutom. Knappast något nyskapande, eller något som förvånar den som har en föraning om vad det handlar om. Det är ganska typiskt för genren detta och knappast något som kommer att förvåna någon lyssnare som fått lite förhandsinformation om vad denne kan förvänta sig. Annars är det inte så mycket att säga om bandets musikaliska stil men du kan definitivt höra att bandet är ganska kompetent musikaliskt.

Undying är ett ganska bra album, inget fantastiskt men ganska bra. Det börjar ganska alldagligt men andra halvan av albumet är väldigt intressant och bra med trevliga låtar som sätter sig hyfsat i mitt medvetande till skillnad från den första halvan vars slut man bara väntar på om man spelar densamma. Så överlag ett album som är godkänt med lite pluskänsla, dock ingenting som går till världshistorien för sin förträfflighet men är ändå ett album som ger en positiv känsla.

Så det blir en kort recension som säger att för dig som samlar på AOR eller gillar Danger Zone är det ett givet val, för övriga är det ett album du säkert inte kommer att ångra att du köpte men inte heller ett du kommer att framhålla som det bästa du köpt. Ett okej och hyfsat underhållande album helt enkelt.