Caliber 666
Blood Fueled Chaos

Det känns som att Caliber 666 ägnat kanske någon minut för länge för att tänka på sitt bandnamn och någon minut för lite på att tänka på sin musik. Bandnamnet är naturligtvis en anspelning på vapen, närmare bestämt skjutvapen, vars storlek benämns av dess kaliber (caliber är alltså kaliber på svenska, om ni inte förstod det). Den vanligaste kalibern på skjutvapen brukar vara någonstans mellan 20 och 50 kaliber när man refererar till tumbenämning. Benämningens ursprung kommer från dess andel av en tum, vilket alltså innebär att ett 20 kalibersvapen har 0,20 tums diameter. Att ett vapen skulle ha 6,66 tums kaliber är med andra ord högst osannolikt om vi inte pratar om kanoner eller bazookas, men inte ens dessa brukar ha så stor kaliber. Vad Caliber 666 har gjort är alltså inte att referera till en kaliberstorlek utan de har istället slängt in en sublim liten satanistisk antydan med sitt bandnamn, men eftersom den är så sublim så tror jag inte folk märker den ens om jag skriver ut bandnamnet en gång till: Caliber 666. Inte? Nej, exakt. Det går inte att se om man inte tänker på det för jag förstår ju att alla tänker "kaliber 666, det var en jäkligt stor kaliber!" när de ser namnet. Men, som sagt, 666 refererar inte till kaliberstorlek utan är en direkt satanistisk anspelan. "VA?" tänker ni då, "hur ser du det?". Jo, för som Iron Maiden lärde oss är ju 666 "the number of the beast". Alltså numret på besten, djävulen eller Satan - som han kallas när han tar formen av en hockeyspelare. Så med all denna underfundighet de kunnat ge sitt bandnamn, har de lyckats överföra något av det på musiken?

Jag kan ju säga så här: Nej.

'Blood Fueled Chaos' har ingen underfundighet eller fyndighet eller annan form av klurighet alls. Här pratar vi om death metal i sin mer primitiva form spelad precis som den spelats av hundratals band redan. "Old school" brukar den kallas, denna typ av nedskalade produktioner utan vidare eftertanke än att mörkt är bra och det mesta inom death metal som bär benämningen "old school" brukar ha en ljudbild som tilltalar en ytterst specifik och i de flesta fallen även liten målgrupp. En målgrupp som normalt sett inte imponeras särskilt mycket av radiopop. Eller kommersiella framgångar. Eller utmärkelser av press eller kommittéer. Eller lyssnare, för den delen. Det är en målgrupp som liksom musikerna själva anser att det nästan är finare att inte ha några fans än att ha många av dem, eftersom det är ett tecken på att man inte sålt ut och sysslar med någonting konstnärligt snarare än populistiskt. I denna smet hittar vi alltså Caliber 666 - ett band med satanistiskt namn som spelar old school death metal. Kan det verkligen vara något att satsa på?

Jag kan ju säga så här: Nej.

'Blood Fueled Chaos' är på inget sätt den sämsta skivan jag hört och ganska långt ifrån de bottennapp som fått lägsta betyg av oss på Hallowed, men det är likväl ingen skiva jag kan tänka mig att särskilt många frivilligt är beredda att investera i. Albumet är 42 minuter långt och består av tio låtar, av vilka jag läste mig till att sju kommer från bandets demo som släpptes för tre år tidigare än albumet (som jag nu äntligen recenserar 1 1/2 år efter att den släpptes). Att de är svenska känns varken överraskande med tanke på att det finns otaliga föregångare till denna lite mer death 'n' roll dödsmetallen som Caliber 666 spelar från just Sverige. Musiken har melodier och instrumenten spelas på mer än de bankas på, så som de riktigt kassa banden brukar använda sig av dem, men det låter mörkt, burkigt och på det stora hela mest irriterande. Sången är oinspirerande och utgörs i första hand av osammanhängande vrålande till musik byggd kring basriffande. För mig känns det som att skivan pågår alldeles för länge utan att komma någonstans och halvvägs in i skivan känner jag personligen att det gärna hade räckt med Caliber 666, men just som jag är på väg att ge upp så hittar väl ändå bandet på något klokt och spännande som får mig att omvärdera hela min åsikt kring skivan?

Jag kan ju säga så här: Nej.

Ingenting händer. Efter första låten kan du lika gärna stänga av 'Blood Fueled Chaos' även om andra halvan är marginellt bättre därför att vad du får efteråt är ingenting annat än små, små variationer på precis samma låt uppspelade för dig i närmare 37 minuter. Någon låt hittar på någonting extra i form av ett annorlunda riff eller på annat sätt särskiljande inslag men det allra mesta känns ändå mer eller mindre likadant skivan igenom och det är tyvärr inte en positiv egenskap. Jag känner bara det att 'Blood Fueled Chaos' är en skiva som inte kommer att fungera i särskilt många sammanhang. Den kommer inte att fungera som stämningsskiva till en myskväll hemma med flickvännen (eller pojkvännen). Den kommer inte att fungera som en partyplatta som du spelar på hemmafesten, diskot eller dansgolvet på uteklubben. Den kommer inte att fungera som temamusik i en film eller tv-serie eller som musiken som ett idrottslag kommer ut på tävlingsplanen till och inte heller kommer den göra sig särskilt bra på radio heller. Så var passar albumet egentligen någonstans? Jo, hemma hos ensamma, bortstötta yngre män som bor hemma hos sina föräldrar och klär sig lika mörkt som deras förtroende för mänskligehen känns, vilket känns som precis där man kunde förvänta sig att det skulle passa. Den bryter inga gränser och plockar inga bonuspoäng genom att nå nya horisonter. Istället är det en skiva som i bästa fall är till för de som redan är sålda på den här typen av musik. Den gör det visserligen hyfsat bra för dessa, men inte för någon annan.

Skivans bästa spår är det nionde spåret, även känt som Genocide, och det är hyfsat bra även för den som inte är helsåld på just old school dödsmetall men albumet som helhet är en lång process av death 'n' roll av den gamla skolan och jag kan inte låta bli att känna annat än… Nej. Inte för mig.