Bangalore Choir
Metaphor

En indisk kör som sjunger om metaforer, låter det spännande? om du tycker det kan du fortsätta läsa. David Reece är sångare och mannen bakom Bangalore Choir som bildades för länge sedan, släppte ett album, hade ett 18 års uppehåll, släppte ett nytt album och nu två år senare släpper de ett till album, det vill säga deras tredje album från en albumsläpparkarriär som varat sedan 1992. Egentligen vet jag väl inte direkt något om David Reece mer än att han har trist smak när det gäller skivomslag eftersom förra årets släpp tillsammans med Kronlund, Solid hade ett trist omslag och detsamma kan verkligen sägas vara sant gällande detta album. Nu ska man självklart inte döma en bok efter sitt omslag och samma sak gäller musikaliska album, därför jag jag lyssnat på detta album, elva gånger faktiskt.

Musikaliskt är det melodiös rock, AOR kanske man kan säga, egentligen inte eftersom det inte är så välputsat och herr Reece har en ganska mycket mörkare röst än man brukar få i AOR-genren, tänk David Coverdale om ni känner till honom. Det är en kompetent producerad produkt, inget speciellt i produktionsledet egentligen utan det är melodirock med ganska god energi och Reece verkar sprudla av energi i sin sånginsats. Låtmaterialet är dessutom hyfsat varierat under de 41 minuter som albumet pågår. Det låter klassiskt energiskt melodirockigt samtidigt som det har en hyfsat egen musikalisk uppenbarelse vilket gör det lite svårt att fullt ut beskriva vad vi får höra men jag tycker att jag varit hyfsat nära i alla fall.

Det är bra dessutom, jag velade lite emellan ett par betyg men i fallet med kören valde jag faktiskt det högre vilket jag tycker att detta album förtjänar tack vare sin sköna ljudbild och David Reece är riktigt bra trots att han egentligen inte har någon vidare stämma. Det är väldigt bra tycker jag, att de valt att begränsa sig till ett album som inte är så långt för då har man inte direkt någon chans att tröttna och med så mycket olika karaktär på låtarna är det svårt att tröttna även om det kanske skulle varit ett par minuter till utan att man tröttnar men det blir nästan perfekt med 41 minuter. Dock ska det sägas att detta album känns en aning spretigt ibland då det inte alltid finns något som binder ihop vissa delar av albumet men det fungerar ändå väldigt väl som helhet och det är ju inte direkt så att det är varierat eller komplext som många progressiva album.

Mina favoritspår på albumet är det sjunde, Scandinavian Rose och det tionde, Fools Gold som båda är klart minnesvärda och gör mig mer positivt inställd till albumet. Dock ska det sägas att jag tycker att alla spår på albumet är bra, några är kanske lite alldagliga men så finns det Never Face Ole Joe Alone som har lite coutryvibbar till exempel och Silhouettes on the Shade bryter även den av lite snyggt på sitt aningen annorlunda sätt så det blir ett ganska spännande album som är en aning mer komplext än det kan verka vid första anblick, det är också musik som håller väl i längden trots en ofta enkel låtstruktur. Det kan sägas vara en hyllning till åttiotalets hair metal och vad det nu kan kallas som faktiskt är lyckad och inte känns som att de vill vara musik av den tiden och även om det bär spår av den musiken står det sig väl för tidens tand.

Kort och gott kan jag bara säga att detta är ett rekommenderat rockalbum, speciellt om du tänkte åka till Bangalore för en Metafor.