Atlantyca
To Nowhere and Beyond

Kan jag ana ett litet Stargatelån i bandets framtoning? titta noggrant på albumets framsida så får ni se. För er som inte har en aning om vad jag snackar om, tough luck som jänkarna säger. Till ingenstans och vidare tar sig franska bandet Atlantyca som lyckats skrapa ihop en ganska hyfsad sångaruppställning som kanske kröns av en av progmetallens vassaste röster i form av Andy Kuntz känd från Vanden Plas. Men Edu från Angra, Paul Shortino och David Steele är inte direkt några sopor heller. Skivomslaget är ganska spännande tycker jag och logon andas science fiction även om bandet säger sig vilja komma bort från den mer vanliga sci-fi tematiken och söka en inre resa i sin musik vilket gör omslaget en aning märkligt men vi snackar progressiv metall här och då kan man sväva lite mer på målet utan att det blir konstigt.

Musiken kan beskrivas som ett äventyr, det är dynamiskt men samtidigt tillbakalutat episkt snarare än överdriver progressivt skruvat eller svulstigt och pompöst, jag kommer att tänka en del på Dream Theaters eller Vanden Plas alster när jag lyssnar på detta men Atlantyca har en lite mer melodiös framtoning än dessa band och många olika sångare gör att det skiljer sig en del. Någon svensk recensent önskade mer krångel i musiken och påstod att Vanden Plas ofta spelar så, vilket jag inte direkt förstår eftersom jag tycker att Vanden Plas precis som Dream Theater är ganska okomplicerade precis som Atlantyca är. Det är den saken som är bra med Atlantyca, deras musik berättar en historia och den rör sig i riktningar som är naturliga för musikens mål, det låter aldrig som de söker vara progressiva och kanske är de inte speciellt progressiva heller men det finns en del element som är vanligast förekommande bland band som kategoriseras så.

De varierar en väldigt stor musikalisk duk med en mycket liten sådan och målar ibland med mycket färg och ibland med lite färg, det är som jag nämnde en väldigt dynamisk ljudbild som målas upp genom de nio spåren. En annan lyckad sak för dessa franska bröder är att deras musik olikt sämre progressiv metall/rock aldrig stakar sig utan alltid behåller en ständig riktning och till det kan vi förstås addera en välputsad produktion som inte lämnar mycket att önska. Sedan när allt väl tar slut efter albumets längsta spår, det nio minuter långa eposet Underworlds, tycks det som att 47 minuter i vissa sammanhang kan passera väldigt snabbt. Sånginsatserna är rakt igenom mycket bra och Kuntz visar återigen att han är en grym sångare, David Steele som är ganska okänd och mest agerar sessionssångare åt diverse band är nog ändå den som imponerar mest sångmässigt på detta album, riktigt imponerande och det gäller även de kvinnliga sånginsatserna.

Atlantyca har låtit bli att titta på regelboken för progressiv metall och därför lyckats göra den så som den bör låta, med låtar som inte är en kvart långa, med melodi och dynamik, allra främst har de skapat musik som inte är progressiv för att bandet önskar låta progressivt utan för att den råkat bli det. Åtminstone är det så det låter och To Nowhere and Beyond är ett album att luta sig tillbaka till, sluta ögonen och sedan drömma sig bort till en plats bortom ingenstans. Vilka äventyr du kan förvänta dig där? det kan bara du svara på och för det behöver du en kopia av detta album.