The Man Eating Tree
Harvest

Vi börjar med en väldigt öppen, filosofisk fråga som man egentligen borde ställa för varje skiva man recenserar: vad är bra musik? Vad är det som gör musik bra? Varför finns det musik som är bättre än annan och vad är det som gör den till det? Ja, det är väl mitt jobb och inte ert att förklara, men för mig är bra musik en serie ljud som kommer i naturlig följd och ger behaglighetskänslor när man hör det. Uppriktigt sagt finns det ett antal feghetslösningar att ta när det kommer till musik som gör att man alltid kommer hamna säkert på det torra, sedan finns det dem som experimenterar och lika väl kan misslyckas kapitalt som lyckas succéartat. Men även om du fegar är det inte bara att börja håva in succéerna - då hade nog fler band gjort det. Du måste naturligtvis veta vad du gör för att över huvud taget ha en chans att lyckas, det går inte att sätta sig och knåpa ihop något utan att veta hur man knåpar. Tänk om en kirurg ställde sig och skulle börja operera på en patient utan att veta hur man opererar? Eller om en klättrare började klättra utan att veta hur man binder en säkerhetslina som håller? Eller en fallskärmshoppare hoppade ut utan att veta hur man gör för att veckla ut fallskärmen? Eller en pilot tänkte flyga utan att veta hur man manövrerar ett plan? Det går liksom inte… Musik skapas enligt precis samma principer.

Därför är jag väldigt glad att få en skiva som bara skriker "vi vet precis vad fan vi håller på med!" och inte som så många andra band inom metal som verkar bestå av folk som inte vet hur man spelar sina instrument, hur man sjunger, hur man sätter ihop låtar eller spelar in och mixar ihop en skiva. Bara folk som vill släppa en skiva och verka häftiga. The Man Eating Tree har uppenbart väldigt noga valt att låta som de gör därför att de vet hur man låter så här. De kan spela sina instrument, skriva låtar och sätta ihop en skiva. Och trots att de valt att fega lite genom att spela en typ av musik som alltid brukar låta bra så ska vi tydligt klargöra det att bara för att den här typen av musik brukar låta bra är det inte bara att göra en skiva som denna. Det kräver kunskap och känsla. Det är en väldigt svår musik att spela så det låter bra, men The Man Eating Tree lyckas på så gott som varje punkt.

Det här är The Man Eating Trees andra skiva och denna 53 1/2 minut långa skiva är en dessäng full av melodier spelade stabilt som ett betongblock. Musiken är en aning progressiv i sin framtoning med väldigt tydliga strukturer som dock hela tiden bryts upp av innovativa element som knäcker grenen av pågående melodier så att dessa måste ta sig vidare på ett annat sätt fast med samma melodier. Kreativt, det är det helt klart. Och den emotionella, behagliga sången av Tuomas Tuominen är så behaglig att lyssna på att man nästan fäller en och en annan tår på vägen, trots att musiken inte ens är särskilt vemodig (mer än det standardmått av vemodighet som alla finska band har). Det här är verkligen en skiva som kan få dig att bara släppa allt du har till hands och bara luta tillbaka huvudet för att låta tiden gå till. Samtidigt är det långt ifrån ett avslappningsband - det finns rå energi, styrka och en viss dos av kannibalism i 'Harvest' - sanna mina ord!

Något som förvånar mig en hel del då jag lyssnar på 'Harvest' är hur tydligt trummorna är mixade, vilket jag upplever som inget annat än ren fingertoppskänsla. Det är inte ofta trummorna får en så framskjuten roll som de har på den här skivan, men de sätter absolut sin prägel på ett positivt sätt på den. De vanligtvis långsamma gitarrerna bygger sedan vidare på det här och den ännu långsammare basen blir nästan som väggarna i en damm - de drar det tyngsta lasset men det är turbinerna och dammluckorna som tar åt sig all äran. Det känns som helheter som efterföljer varandra hela tiden. Inga instrument banar iväg på egna upptäcktsfärder och albumet bara andas, andas, andas… det är tungt och på något sätt argt, men samtidigt så detaljrikt och mjukt nerfilat. Slätt som en sandpapprad jordglob av lera.

Skivomslaget påminner mig om ett avsnitt i första säsongen av Lost och stämningen i musiken bär lite av samma mystik som den tv-serien så det skulle inte förvåna mig om det finns någon eller några som är lite småförstjusta i den serien i The Man Eating Tree. Dessutom tror jag att det finns medlemmar i detta band som har en viss fascination för det andliga. Det här känns nästan sakralt stort och mäktigt - som en gigantiskt kör i en gigantisk kyrka. Man får nästan rysningar och är beredd att köpa allt de säger… tills man börjar fundera lite på vad man just hört.

På samma gång som jag känner att hela den här skivan är ett album ensam i sitt slag. Unikt och eget, mästrande och överträffande så mycket tidigare utgivet i både sin och andra genrer av musiken kan jag inte hjälpa att känna att jag saknar något när det är slut. Och det är inte musiken jag saknar, utan eftersmaken. Det där domderande och varma man känner efter man hört något fulländat. Och melodierna, låtarna och känslorna man bara inte kan släppa utan går och nynnar och tänker på i flera dagar efteråt. Det är vad som saknas.

Likväl… intrycket är ändå att som album finns det inte mycket mer att önska. 'Harvest' är ett album av sällan uppnådd kvalité och för det förtjänar de inget annat än en plats i toppen av betygsskalan. Något annat vore nästan kriminellt.