Recension Styx - Paradise Theater 1981

Är inte ett trettioårsjubileum någonting att fira? Kanske inte, men det är i alla fall lite mer än 30 år sedan som Styx släppte Paradise Theatre (eller Theater beroende på vilken sida av omslaget du tittar) en skiva som följt mig genom i stort sett hela mitt liv, som dessutom inte är speciellt mycket äldre än mig heller (tragiskt nog). Som liten fascinerades jag alltid av mina föräldrars vinylsamling och framförallt häftiga omslag och liknande och denna skiva har en väldigt fascinerande gatefoldkonstruktion på vinylskivan, den viks nämligen nedåt istället för åt sidan som är traditionsenligt och som om inte det vore nog, tack vare den saken kan de låta vardera sida av omslaget sitta åt olika håll så oavsett hur du vänder skivan när den är ihopvikt har du framsidan framför dig, vilket är riktigt kul. Det var dessutom kul då med tanke på hur fascinerande en sådan sak var för mig. Och som om inte omslaget vore nog, skivans B-sida har dessutom en laseretsning på själva skivan vilket var något jag aldrig hade sett tidigare, och faktiskt inte efter det heller. Det står styx omgivet av statyerna runt fönstret på framsidan. Det var riktigt coolt tyckte jag då, att skivomslagsbilden dessutom är riktigt snygg gör ju inte saken sämre.

Paradise var någonting i hästväg för Styx dessutom, deras första album som toppade albumtopplistorna, deras mest framgångsrika turné någonsin och är det fortfarande, trippel platina och det fjärde raka multiplatina albumet för dem. Med ett par topp tio singlar dessutom var ju inte den saken sämre, jag tror man med viss säkerhet kan säga att Paradise är Styx största framgång i karriären rent kommersiellt åtminstone. De anklagades dessutom för att ha smugit in satanistiska meddelanden i spåret Snowblind, de skulle tydligen kunna höras om man spelar låten baklänges. Det är förstås ett galet påstående, låten är för övrigt en antidroglåt som skrevs av James JY Young.

Paradise Theatre är ett konceptalbum som beskriver ett fiktivt skeende kring teatern med albumets namn i Chicago från dess öppnande till dess stängning och senare övergivande. Allt detta som en metafor till förändringarna i det amerikanska samhället på 70-80-talet.

Musikaliskt kan man kalla det melodiös eller progressiv rock, användande av horn och saxofon är flitigt förekommande på denna skiva och bidrar till en speciellt och hyfsat unik ljudbild. Precis som med tidigare och också senare Styxalbum så skiljer sig denna skiva från något de gjort tidigare samtidigt som du hör att det är samma band på den musikaliska stilen. Låtarna varierar från ösiga rockers till ballader och så vidare. Piano och keyboards är flitigt förekommande i Styx musik och det gäller även på Paradise Theatre. Produktionen är ren och städad och känns förvånansvärt modern med tanke på när den är gjord. Många skivor från sent sjuttio- och tidigt åttiotal låter tyvärr väldigt daterade men inte Paradise Theatre den har en ren snygg produktion som inte snor fokus från de rockiga låtarna. Givetvis kan det höras att det inte är en toppmodern skiva men gitarrsound, keyboardsound, trummor och allt det där låter klart mer modernt än det mesta från den tiden.

Skivan inleds med AD 1928 som är ett introspår som kännetecknar öppnandet av Paradise, den leder sedan in i en rockrökare i Rockin’ the Paradise som med sitt hårdrockande samtidigt pianodrivna sound är en av de bästa rockerspår jag hört någonsin. Efter det spåret följer sedan Tommy Shaws enda Billboard top 10 singel i Too Much Time on My Hands som är ett riktigt grymt spår speciellt handklappet i refrängen, det är konst på hög nivå utan tvekan. Nothing Ever Goes as Planned är också ett skönt spår, inte ett av de bästa på denna skiva men ett väldigt bra spår trots detta. Första sidan avslutas sedan med The Best of Times som var den mest framgångsrika singeln från skivan med en tredjeplats på Billboard. Det är en riktigt skön ballad där Dennis DeYoungs imponerande sångröst verkligen kommer till rätta på ett riktigt bra sätt.

B sidan har förutom laseretsningar också sex spår och inleds med Lonely People som inte är en av mina favoriter på skiva, den är bra men inte i klass med mycket av det andra på skivan. She Cares som skrevs av Tommy Shaw är riktigt bra och har dessutom ett schysst saxsolo mitt i låten, den har en riktigt bra melodi och bra refräng. Sedan kommer Snowblind som jag redan nämnt, jag ska väl bara nämna att det är en riktigt bra låt som inte har några bakvända sataniska meddelanden, åtminstone inte på min skiva. Half-Penny, Two-Penny är en annan riktigt bra låt, denna gång skriven av James Young och framförd sångmässigt av densamma, riktigt skön melodi där. Sedan avslutas det med AD 1958 som är lite av en repris på introspåret men i motsatt stämning rent lyriskt. Skivan avslutas sedan med en kort pianosnutt och därefter har vi gått igenom ett av de bästa album som någonsin skapats.

Vad som framförallt är bra med denna skiva är att den inte är längre än strax över 40 minuter, 37 sekunder över 40 minuter för att vara exakt och det är precis perfekt längd för en skiva för denna skivas topp är inte bara att den är väldigt varierad rent musikaliskt på grund av att bandet har tre sångare och tre huvudsakliga låtskrivare i Dennis DeYoung, James Young och Tommy Shaw utan också för att med bara strax över 40 minuters utrymme på LP-skivan finns det inte utrymmer för utfyllnad eller så många spår att det blir långrandigt, istället hålls det intressant från start till mål och gör att det istället för 40 minuters njutande och några minuters väntan på att det ska ta slut blir det enbart njutande i 40 minuter innan man kan slänga en annan Styxskiva på skivtallriken eller kanske bara spela något annat.

Jag kan också säga att även om denna skiva alltid har en plats i mitt minne så är den så bra som jag säger, Rainbows Difficult To Cure som släpptes samma år som denna har också en nostalgisk plats i mitt medvetande men den skulle jag inte ge mer än fem poäng även om det är en skiva jag växt upp med och det är en favorit, det är inte så att jag ger Styx bonuspoäng bara för att jag växt upp med deras musik men självklart har min musiksmak formats av musik som denna så det är klart att jag kan vara kanske lite mer positiv än jag borde men denna är trots allt en av de absolut bästa skivorna av mitt favoritband och det är för mig en skiva på topp fem genom tiderna. Det är en grym skiva helt enkelt.

Trettio år och denna skiva håller fortfarande, den känns lika fräsch som när den var ny (även om jag inte var med när den släpptes) den är klart mer modern än mycket av den musik vi får och recenserar idag, och jag spelar den fortfarande minst ett par gånger i månaden oftast mer än en gång i veckan och trots hundratals genomspelningar har jag aldrig tröttnat.

Grattis Paradise Theater (Theatre) till dina 30 år i skivhyllorna.

HHHHHHH

Styx Paradise Theatre

Styx
Paradise Theatre