Band:
Boris Pillmann (Vocals)
Guido Dobrautz (Guitars)
Bernd Siedler (Guitars)
Bill Peckham (Bass)
Hakan Cetin (Drums)
Discography:
Moving across any surface (2005)
Any place in space (EP 2008)
Guests:
Info
Released 2011-10-07
Reviewed 2011-10-25
Links:
september7000.de
myspace
last-fm
youtube
spv
Vad de nu heter, dessa ”september-wanna-be’s”, kommer här andra fullängdaren från Tyska Sep7ember, kallat ’Strange Ways of Getting Home’. Jag antar att anledningen till att de tar till dessa ”konstiga sätt att ta sig hem på” är för att de hatar New York. Och London. Och Berlin… I alla fall enligt egen utsago i andra låten, kallad I Hate NY, där de säger att de hatar staden de bor i (antagligen New York när de skrev den låten… sedan London och Berlin). De hatar staden de bor i så mycket att de bara springer tills de kommer till en raket som tar dem någonstans. Och allt medan gudarna skrattar åt dem.
Musiken är det absolut ingenting fel på med den här skivan, men lyriken är ganska patetisk för att vara uppriktig. Och sången i allmänhet känns sången som en felstämd gitarr – den låter helt enkelt lite fel i ton hela tiden. Helt okej ibland, men den kommer om vartannat fel i tonläge, timing eller sjungs helt knäppt - som i första låten där de sjunger ord för ord genom hela låten med undantag för refrängerna. Sången är dock inte helt kvalitetslös. Boris Pillmann som står för den vokala prestationen sjunger på ett sätt som jag tycker låter som en sammanmixning av samtliga Beatles-medlemmarnas röster. Lite bräcklig, lite gammeldags och lite brittisk indiepop över det hela. Musiken är inte heller den allt för fjärran från detta. Det låter i mina öron som lite lugnare rockmusik. Som REM före sitt genombrott eller Live om de sjöng lite falskt och distade upp gitarrerna några steg. För alla er metaltokiga där ute som inte förstår det minsta av hur en sådan kollaboration med lite Beatles, REM och Live skulle låta – inte ens som vi sa att det är en exakt kopia av någon specifik av dem – så har ni den faktiska förklaringen här: skaffa er ett liv och kolla upp vad som är bra musik!
Gitarrerna är väldigt överdistade på ’Strange Ways of Getting Home’ och spelar ofta korta tuff-tuff-tuff-liknande tongångar. Basen är annars det jag gillar bäst – nästan helt ohörbar drar den musiken framåt som om den vore en traktor som drar ett släp fullt med hö och melodierna är också något jag reagerar positivt på. Synd bara att sångaren tror han är Håkan Hellström och sjunger sina egna påhittade melodier som inte passar till musiken genom nästan hela skivan. Ganska varierad är skivan, utan att gå till överdrift. Jag tycker låtmaterialet är intressant, bandet testar många olika effekter med sina instrument och är inte rädda för att göra väsen av sig – de kastar ur sig obscena gitarrljud som får tiden att göra volter och kullerbyttor som akrobater med händerna bakbundna. Det är roligt att lyssna på ’Strange Ways of Getting Home’, men det är inte alltid fantastiskt bra. Det är skönt och bra driv i musiken men… ja, ni vet redan vad jag stör mig på.
Sep7ember gör en helt okej skiva, men det är för spretigt för att jag falla mig helt i smaken. Vissa saker gillar jag dock väldigt mycket! Men de bär bara skivan fram till ett aningen starkare godkänt. Men tack för äventyret. Det var i alla fall intressant.
HHHHHHH
