Recension Outloud - Love Catastrophe 2011

Outloud främst från Grekland släpper nu sitt andra album, en uppföljare till ett första album som fick fantastiska recensioner och bandet har beskrivits som en korsning mellan Skid Rows debut och TNTs Tell No Tales med lite Foreigner melodielement inslängt i alltsammans. Det var två år sedan och sedan dess har bandet hunnit stå som huvudakt vid tio tillfällen i hemlandet Grekland och fått mängder av beröm så onekligen borde de ha en del att leva upp till.

Love Catastrophe heter detta andra album och jag har letat runt lite vad jag kan hitta och det finns redan recensenter som hyllar detta album som släpps här i dagarna för sin fantastiska och melodiösa ljudbild och så vidare. Någon recensent sade att det var en av de riktiga toppreleaserna från skivbolaget i år och någon annan påstod att det skulle bli svårt att hitta ett bättre AOR-album i år. Personligen brukar jag inte lägga någon större uppmärksamhet vid vad andra recensenter säger och jag kan inte direkt säga att jag alltför ofta instämmer i deras åsikter vare sig det handlar om negativism eller positivism.

Jag har inte hört bandets debut så att försöka jämföra detta album med debuten känns som ett omöjligt åtagande så därför nöjer jag mig med att beskriva hur de låter på detta nya album. Melodiös rock, är ni förvånade? titta på skivbolaget och säg om ni fortfarande är förvånade. Alla som har någon insikt i en genre som kallas AOR kan nog relatera till vad detta kan sägas vara, melodiösa harmonier, klara och tydliga, trallvänliga refränger och glasklar produktion polerad så långt det bara är möjligt. Jag skulle vilja säga att Outloud har ett ganska klassiskt AOR-skimmer över sig, det låter typiskt genren på alla punkter och även sångaren håller till i det register som sångare i genren brukar så att kalla detta något annat än AOR vore lika riktigt som att äta upp en tennisracket kryddad med vitpeppar.

42 minuter, tio spår, välputsad produktion och medryckande refränger samt melodier, så kan faktiskt ljudbilden på detta album beskrivas på ett kort sätt.

Med tanke på de positiva reaktionerna detta album fått måste jag säga att man borde kunna förvänta sig ganska mycket. Ärligt talat måste jag dock säga att jag har svårt att se vad det är som leder till alla dessa positiva omdömen. Givetvis ska bandet ha ett positivt omdöme men inte att det är ett album som är svårt att överträffa, från minne nu är från samma bolag i år TNT, Bad Habit, Bai Bang, Williams Friedstedt mycket bättre och det var de första jag kom på, Big Life och Afterhours tycker jag också är bättre tillsammans med Million och så vidare och det är bara band från samma bolag. Jag kan komma på trettio album på rak arm som slår dessa men jag tänker inte räkna upp dem eftersom det tar så mycket plats i texten.

Det är ett album som innehåller alla element man kan förvänta sig att finna i ett AOR-album, vare sig mer eller mindre egentligen. Det är medryckande melodiös rock, ganska bra men inget som förändrar musikvärlden eller ens blir ett val högt upp i listan när man ska välja musik att lyssna på. Bra fart, bra refränger och kul musik utan att för den delen glänsa, på det hela taget ett säkert kort, stabilt och effektivt helt enligt mallen.

Outloud glänser när det gäller att följa alla regler som finns för genren och de utför allt med mycket god kvalité. Jag tycker dock att något saknas, bandet gör det bra men det känns inte som att de har någon själ, de har ingen sångare som får världen att vändas upp och ned som alla bra band i genren har, de har ingen riktig monsterhit som stannar tiden och något av detta bör ett riktigt bra AOR-band ha. Outloud är bra men egentligen ganska intetsägande om man börjar se till vad som redan finns i genren.

HHHHHHH

Outloud Love Catastrophe

Outloud
Love Catastrophe