Recension NIghtwish - Imaginaerum 2011

Tracks
1. Taikatalvi
2. Storytime
3. Ghost River
4. Slow, Love, Slow
5. I Want My Tears Back
6. Scaretale
7. Arabesque
8. Turn Loose the Mermaids
9. Rest Calm
10. The Crow, the Owl and the Dove
11. Last Ride of the Day
12. Song of Myself
13. Imaginaerum

Band:
Anette Olzon - vocals
Tuomas Holopainen - keyboards, piano
Emppu Vuorinen - guitars
Marco Hietala - bass, vocals
Jukka Nevalainen - drums, percussion

Discography:
Angels Fall First (1997)
Oceanborn (1998)
Wishmaster (2000)
Century Child (2002)
Once (2004)
Dark Passion Play (2007)

Guests:
Troy Donockley - uillean pipes (on track 5 & 13), tin whistle (on track 1, 8 & 10), vocals (on track 10 & 12), bodhran, bouzouki
Dermot Crehan - hardanger fiddle
Dirk Campbell - sorna
Guy Barker - solo trumpet
Paul Clarvis and Stephen Henderson - ethnic percussion
Pekka Kuusisto - violin
"The loved ones & the fellowship" credited for reciting the stanzas in track 12.

Info:
Producer: Tuomas Holopainen, Tero Kinnunen & Mikko Karmila
The choir group Metro Voices contributed vocals, led by choir mistress Jenny O'Grady. The Young Musicians London also contributed vocals, led by Lynda Richardson and co-ordinated by Jenny O'Grady.
The orchestra, called "The Looking Glass Orchestra", was led by Thomas Bowes and conducted by James Shearman.
The orchestra and choir was arranged, orchestrated and directed by Pip Williams.

Released 2011-12-02
Reviewed 2011-12-01

Links:
nightwish.com
myspace
youtube
nuclear blast

Finska Nightwish har alltid varit en favorit även om de sanning å säga aldrig gjort ett album som verkligen fått mig helt lyriskt, flera av deras album såsom Wishmaster och Century Child har varit riktigt bra men inte tidlösa klassiker i mitt tycke, ett sådant album har bandet fortfarande kvar att skapa. Imaginaerum är deras sjunde album och det berättar historien om en gammal kompositör som på sin dödsbädd ser tillbaka på sitt liv, den har också en namne i en film som berättar samma historia och innehåller musik från albumet. Denna film släpps 2012, och albumet ser dagens ljus andra december enligt skivbolagets information. Senast Nightwish släppte ett album var annars 2007 med Dark Passion Play som var första albumet med Anette på sång, ett album som inte direkt imponerade på mig bortsett från spåret Amaranth som jag tyckte var riktigt bra, annars kändes det mest ganska tråkigt faktiskt och bandets sämsta album hittills.

Imaginaerum kommer efter lång tid efter senaste albumet och jag antar att stora förväntningar växt till sig hos många fans och som om inte det vore nog påstår Nuclear Blast att det är en av höjdpunkterna för året och så vidare. Onekligen ligger det en del press på bandet att prestera, jag väntar fortfarande på den där riktiga fullträffen och kanske kan Imaginaerum vara den. Musikaliskt känns det igen, storslaget och majestätiskt så det förslår. Nightwish känns definitivt inte som bandet som håller igen på arrangemangen eller någonting annat, vilket jag tror lett till att vissa avfärdar dem som för mycket, jag har dock inte det problemet. Produktionen är förstås precis som med tidigare album alldeles excellent, ljudbilden skapar en majestätisk känsla och albumet kan nog bäst beskrivas som att Tim Burtons Edward Scissorhands möter Stargate, soundtracken förstås om du inte förstod det. I de pompösa spåren blir det mäktigt så det förslår men alla spår är inte av det slaget utan de blir ibland lite mindre och skapar således en hyfsad variation sett genom spåren. Vi hör mest av Anette och alla arrangemang förstås, men även Marko hörs (tyvärr) till och från men inte lika frekvent som på Dark Passion Play. Albumet har tretton spår och det spelas under en timme och fjorton minuter för dig som önskar spela allt i ett sträck.

Allt inleds med en vaggvisa innan vi leds in i drömmens eller sagans värld som leder oss igenom hela historien, det är lite som att vi ser det genom vårt undermedvetna. Vi bjuds på glada drömmar, sagor, mardrömmar, en stund på en gammal rökig nattklubb där jazzmusiken flödar och så vidare, det är stämningsfullt och det är stort. Jag tycker också att det är bra, jag tror inte att jag någonsin hört bättre från Nightwish då de känns som de träffat bättre än de någonsin gjort med sitt låtskrivande, Storytime, Turn Loose the Mermaids, The Crow, the Owl and the Dove och det avslutande sex minuter långa titelspåret är lysande och om allt hade hållit den kvalitén eller i närheten, då hade jag varit lyrisk så det förslår. Nu förstår ni förstås att så inte är fallet, att det finns mycket som inte känns riktigt lika bra som dessa spår. Dock vill jag fortsätta på det positiva: sagan som berättas känns väl berättad genom musiken och som konceptalbum fungerar detta väldigt väl, det är inte bara de bra låtarna utan det berättas en historia på ett bra sätt också.

Dock som jag redan varit inne på håller inte hela albumet samma klass, en del spår ytterligare är väldigt fina som jazziga Twin Peaksinspirerade Slow, Love, Slow och Rest Calm men sedan finns det Ghost River som suger rätt hårt där Hietala gör sitt absolut bästa för att sänka kvalitén på låten med sin sång och lyckas. Scaretime är inte heller något vidare måste jag säga då den känns mest jobbig att lyssna på. Det är väl de två spåren som de hade kunnat lägga i papperskorgen och sedan stampa ned dem så hårt de kunde men sedan kunde de också botaniserat bland spåren jag inte nämnt vilka är fem till antalet, de är bara inte minnesvärda bortsett kanske från det Megadethosande inledande riffet i femte spåret men Megadeths låt från det riffet är mycket bättre än vad Nightwish lyckas med. Som vanligt på senare år känns det som att Nighwish och Holopainen gör allt för att göra saker så stora och så komplicerade som möjligt och det utan att sedan ta ett steg tillbaka och granska att allt verkligen fungerar, det mesta fungerar väldigt bra på detta album dock men ett par ganska meningslösa spår sänker intrycket en del. Jag vill dock säga att jag tycker att detta är det bästa, klart bästa som Nightwish mäktat med hittills, Storytime och Turn Loose the Mermaids är troligen de två bästa spåren bandet hittills skapat. Ironiskt är också att två av mina fyra favoriter på albumet är de två som Holopainen inte ensam skrivit, titelspåret är ett spår komponerat av teman från de övriga spåren där kompositören och Status Quoproducenten Pip Williams fått fria händer och spår tio med kråkan har skrivits av Hietala och Holopainen.

Albumets stora behållning är dock det filminspirerade storslagna temat som käns som en hybrid mellan David Arnolds och Danny Elfmans musik, och förstås de tidigare uppräknade spåren. Dessutom måste jag säga att Anette har växt ordentligt in i Nightwishkostymen och gör ett lysande arbete och delar av hennes sång på Scaretime är det enda som är värt något i det spåret (tillsammans med ljudbilden förstås), men inte ens det kan rädda det hopplösa spåret. Lika delar Nightwish som vanligt och lika delar något nytt och spännande, den här filminspirerade ljudbilden de hittat till detta album är verkligen något de borde spinna vidare på.

I slutändan känns Imaginaerum inte riktigt som det där banbrytande och fantastiska albumet jag hade hoppats på men det är Nightwishs bästa album och det i sig är inte alls tokigt.

HHHHHHH

Nightwish Imaginaerum

Nightwish
Imaginaerum