Mastodon
The Hunder

Tracks
1. Black Tongue
2. Curl of the Burl  
3. Blasteroid  
4. Stargasm
5. Octopus Has No Friends  
6. All the Heavy Lifting  
7. The Hunter
8. Dry Bone Valley  
9. Thickening
10. Creature Lives  
11. Spectrelight (feat. Scott Kelly)
12. Bedazzled Fingernails  
13. The Sparrow  
Limited Edition/iTunes Bonus Tracks
14. The Ruiner  
15. Deathbound  


Band:
Troy Sanders (lead vocals & bass)
Brent Hinds (lead vocals & guitars)
Brann Dailor (lead vocals, drums & percussion)
Bill Kelliher (guitars, backing vocals)


Discography:
Remission (2002)
Leviathan (2004)
Blood Mountain (2006)
Crack the Skye (2009)


Guests:
Scott Kelly (lead vocals on 11)


Info
Mike Elizondo (production, mixing)

Released 2011-09-26
Reviewed 2011-10-04

Links:
mastodonrocks.com
myspace
youtube
roadrunner

Mastodon är ett band som hyllas brett världen över och den här skivan verkar vara lite av ett genombrott för bandet då den hyllats i stort sett unisont var man än vänder sig. Jätte roligt för Amerikanerna naturligtvis, vilka spelat ihop i drygt 12 år nu och nått framgångar efter framgångar utan att nå det där riktiga kommersiella genombrottet ännu. Med 'Crack The Sky' som släpptes för två år sedan började topplisteplaceringarna ramla in på riktigt och med 'The Hunter' tror jag att Mastodon mycket väl kan nå upp i toppen på dessa listor. Första veckan redovisade tre topp tjugo-placeringar runt om i världen och jag tror mycket väl detta kan triumferas när skivan fått chans att växa in lite och folk börjar jaga runt efter den på riktigt. Det är trots allt en ganska komplex skiva som jagat upp oss här.

Jag är ingen större fan av detta band sedan tidigare, men jag är ganska säker på att bandet gjort någonting med sin musik under de senaste albumen för det känns som de bara blir djupare och underfundigare hela tiden och låtarna som kommer på 'The Hunter' känns mer välskrivna än någonsin. Tempot varieras, melodierna likaså och hela den 53 minuter långa skivan med 13 spår är en lång serie av komplexitet. Gitarrerna kan vara sådär astunga som de var på bandets första skivor, men de kan också gå ner väldigt mycket till harmoniska, lugna partier på samma sätt som vi vant oss vid från band som A Perfect Circle och Cult Of Luna. Dessutom håller låtarna länge. Det är inga omedelbara monsterspår, men inte heller något du lär tröttna på i första taget. Ofta tenderar det till att svänga fram och tillbaka i fast takt som en gammal pendelklocka, men sedan går det vidare och blir mer headbangarrock med Ozzydofter i sticken. Det är tills vi når de där riktigt fina refrängerna som vi bjuds på i t.ex. Curl Of The Burl och Dry Bone Valley.

I produktionen tycker jag det lämnas lite att önska ifrån. Både sång och instrument tenderar att låta lite burkiga och bullriga istället för att fånga oss som lyssnar mer direkt. Det blir istället som att skivan får jaga oss lyssnare och inte att vi står där som ett lätt byte och välkomnar de vilt pulserande huggtänderna mot vår strupregion. på det stora hela känns produktionen ganska bra, men det är just när det blir mycket ljud på en gång som allt flyter i i varandra och sången tenderar i sin tur att smetas ut i detta och låta nästan efterbliven. Som Ozzy efter en överdos, ungefär.

'The Hunter' är på många sätt en väldigt bra skiva, men jag stör på alla små saker som inte verkar ha någon vettig existenspoäng. Jag tänker då inte på alla tempobyten och konstiga ljudeffekter som de proppat skivan full med, för dessa tycker jag bidrar med stämning och komplexitet - utan det är i första hand den skumma mixningen, de abrupta kasten in i nya partier och den allmänrådande ljudbilden som inte fångar mig i den fälla de satt upp. Däremot tror jag att detta säkert kan tala till samma publik som de senaste åren välkomnat band som Marillyn Mason, Slipknot, Mudwayne och System Of A Down med öppna armar - därför att precis som alla dem bandet verkar det inte finnas någon riktig logik i Mastodons musik, samtidigt som ingenting känns riktigt lämnat åt slumpen. Och uppenbarligen har sådan musik mycket att ge till publiken i mittfåran.

På samma gång som jag gillar 'The Hunter' känner jag mig inte tillfredsställd med vad jag hör på skivan. Det landar i slutänden i en skiva som absolut duger, men som jag har väldigt svårt att se någon personlig tidlöshet i. Bra, men bara det. Inget mer. Och någon jakt på att köpa albumet lär knappast jag delta i.

HHHHHHH

 

Label: Roadrunner Records/Warner
Tre liknande band: A Perfect Circle/Tool/Creed
Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Caj Källmalm

Read in English