Band:
Neil - Bass
Skvm - Drums
Kaiin - Guitars
Träume - Guitars
Herr Krauss - Vocals
Discography:
First Act of Violence (2009)
Guests:
Info
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-10-31
Musikaliskt är det så kallad brutal dödsmetall, tungt och aggressivt med högt tempo på gitarrer, smattrande trummor och en ganska mörk ljudbild. Sången är vrålande och aggressiv på ett sätt så att det blir omöjligt att höra vad sångaren sjunger, det låter lite grann som att han utstöter grymtande läten snarare än faktiskt sjunger ord (ungefär som man kan höra i en svinstia). Produktionen är inriktad på att ta fram det aggressiva och tunga vilket gör att det är svårt att påstå att bandet bjuder på melodier för det tycker jag att de inte alls gör på något sätt. Man kan faktiskt i mångt om mycket säga att det låter som det ser ut på omslaget av albumet, mörkgrått. 43 minuter tar det att spela albumets elva spår enligt min spellista och dessa spår har ett lyriskt tema som rör religiös autokrati om du lyckas få ut ord ur det hela vill säga.
Jag kan säga omedelbums att detta album är skitdåligt, det finns ingenting jag vill ha i detsamma. Sångaren låter till större delen som en gris i sin grymtande sång, instrumenteringen är bara instrumental misshandel utan tillstymmelse till melodi eller noterbar tanke bakom. Jag ska väl inte säga att det är uselt för den som nu uppskattar musik av det här slaget för det verkar som att det finns en hel del recensenter som gör det, men samtidigt har jag också märkt på senare tid att det är mycket svårt att hitta negativa omdömen från ”seriösa” recensenter runt om på nätet. Det här albumet har även det fått genomgående goda omdömen men enligt mitt tycke är detta helt oförtjänt då detta är riktigt dåligt.
Det finns några enstaka partier som känns okej annars är att lyssna på albumet precis som att på sina axlar bära upp en större personbil, extremt jobbigt och du kan vara säker på att det smärtar någonstans när det väl är slut. När det gäller Livarkahil är det mest i huvudet det smärtar och jag kan inte påminna mig om att jag haft så här mycket migrän så tätt som under tiden jag recenserade Livarkahil. Jag ska väl inte vara helt taskig mot bandet trots allt tilltalar de vissa och även om jag inte kan se varför så måste de ju göra någonting rätt. Det enda det kan förklaras med är att jag inte förstår och inte vill förstå varför någon gillar den här typen av musik, det finns enstaka band som är roligare att lyssna på än att ha leukemi men de flesta är det inte och Livarkahil tillhör de som inte är det.
Kort och gott, ett album som inte tilltalar mig på en enda punkt och jag äter hellre upp min synonymordbok än att lyssna på det igen, och jag gillar min synonymordbok så det vill jag helst inte göra. Toaletten nästa!
HHHHHHH
