Recension Journey - Eclipse 2011

Journey… var börjar man? Ett band som toppat chartlistor runt om i hela världen, som har spelat inför 80 000 fans samtidigt, som har sålt över 80 miljoner album, som har 15x platinumstatus i USA på sin bäst säljande skiva (den sjätte bäst säljande skivan någonsin i USA), som har den mest köpta singeln digitalt släppt före 2000, som ligger på topp tio över singlar som legat på brittiska singellistans topp 75 längst, som har 19 topp 40 singlar i USA (sex på topp tio), som har sex studioalbum på albumlistans topp tio i USA (och ytterligare nio i övriga världen samt ytterligare fyra med livealbum och kompilationer inräknat)…

Jag kan fortsätta sådär i evigheter med hur imponerande fakta som helst om detta band, men när det kommer till en ny skiva så går det inte att leva på gamla meriter, det är hur det låter nu som gäller och därför har vi här det 14:e studioalbumet av detta klassiska band. Sedan förra albumet står en ny sångare vid mikrofonen och den unge Filippinaren Arnel Pineda är faktiskt den enda i bandet som bytts in efter att bandets klassiske sångare Steve Perry och trummisen Steve Smith hoppade av bandet 1998 och ersattes av Deen Castronovo på trummor och först Steve Augeri på sång (och nu alltså Pineda sedan 2008).

Jag vet redan att 100% av er sitter och tänker på Don’t Stop believin’ just nu och undrar hur pass lik den här skivan är mot den låten och jag ska göra er besvikna på en gång, den här skivan är inte ett Don’t Stop Believin’ 12-pack fylld till bredden med låtar som låter som små kopior på låten vi alla älskar. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att skivan är dålig, eller hur? Den här skivan är nog ganska säkert den hårdaste skivan som Journey har släppt, i alla fall sedan 1977. Det låter riktigt mycket Uriah Heep-tyngd inledningsvis och känns väldigt mycket hårdrock, men ju längre skivan går planar det mer och mer ut i finlirsrock med sologitarrer som påminner mig om att flyta runt på en stilla ocean i stekande solsken och driva varthän vinden tar en. Eller om att köra runt på raka vägar i den amerikanska öken med en muskelbil. I solsken även det, förstås.

Arnel låter förvånansvärt lik Perry, utan att gå till överdrift. Hans röst passar bra in i Journey, han låter gammal och hes men under ytan vilar en röst som kan välta kor när han bara vill. Jag slår vad om tio hektar Filippinskt ö-land att Arnel faller så gott som alla gamla Journeyfans i smaken på denna skiva, hur han än uppfattades på sin debut. Mestadels för att 'Eclipse' i grunden är en bättre skiva än ’Revelation’ och hans röst fungerar bättre ihop med musiken nu – skivan har trots allt till stor del skrivits i Filippinerna med honom i åtanke, men det märks även att killen vuxit in i rollen som Journeys sångare. Rockmusiken som framförallt dominerar andra halvan av skivan känns som att den bör falla gamla Journeyfans i smaken. Vad jag däremot tror inte faller någon i smaken är bristen på direkta hitlåtar. Bandet har redan gjort en digital singel av första spåret. Den dryga sex minuter långa City of Hope, som jag dock är tveksam till om det verkligen är den mest hit-betonade låten på skivan. I vilket fall är det inte en särskilt hit-betonad låt i grunden.

Ska vi prata hitkänsla har vi tre långsammare låtar på denna skiva som verkligen känns som hitlåtar; det är den smöriga Tantra, den busiga Ritual och powerballaden To Whom it May Concern. Bandet själva förklarar detta med att radio är dött, singlar är dött och hela treminuterskonceptet är dött. De satsar numera mest på att göra riktigt bra låtar och inte hitlåtar. En förklaring jag inte tycker känns riktigt bra, om jag ska vara ärlig. Journey är Journey (överraskande nog) och de senaste åren har de gått från att vara enorma till att bli ikoner när Don’t Stop Believin’ har fått en renässans i världen sedan mitten av 00-talet och att resonera då som att ”vi ändå inte kommer spelas på radio” känns faktiskt rätt puckat. Men det är deras val. Det jag känner är mest synd med detta är att det leder till att låtlängden skenar. På de senaste albumen har de inte varit under timmen i speltid en enda gång och ’Eclipse’ är inget undantag med sina tolv låtar där bara tre är under fem minuter i speltid och endast en av dem under fyra minuter (avslutande Venus). Jag tycker det är för mycket tid av allt – för mycket av de flesta låtarna, för mycket av skivan och för mycket låtar för så långa låtar.

Journey kan i lugn och ro göra precis vad dem vill nu för tiden och det har dem gjort. Under ungefär ett år har de i perioder jobbat med detta album och resultatet är hårdare, mörkare och mer likt det gamla Journey som var innan de blev den kommersiella framgång alla förknippar bandet med i dag. Melodierna har blivit mindre självklara och mer fokus ligger på rejält finlir på stränginstrumenten. Överlag tycker jag att de lyckas bra, det är ett riktigt, riktigt bra album med en snuskigt bra produktion och den känns verkligen så stor som det här bandet är, men jag saknar det där lilla extra i skivan, det där som nyper dig i baken eller smäller till dig som en stekpanna hållen av en svartsjuk hustru. Bra är den dock, inget snack om den saken.

Framsidan av denna skiva föreställer en stjärnförmörkelse (på engelska eclipse) och på något sätt känns det som det namnet är genomtänkt. Det här är en rejäl förmörkelse av ett av världens största band – det är hårdare och tyngre än på länge, kanske någonsin, och musikaliskt är det bra men alltså inte fantastiskt. Jag tror Journey hade mått bra av en eller två hitlåtar även på denna skiva, ni vet ett par spår man börjar och slutar skivan med. Som man spelar lite mer än de andra på skivan. Som man njuter av lite mer och förknippar med just den här skivan. Problemet nu är att det är för långt. För långa låtar, för lång skiva, för lång recension… Men den är riktigt bra ändå!

HHHHHHH

Journey Eclipse

Journey
Eclipse