Recension Jojo - s/t 2011

Tracks
1. Extasy
2. The First Will Be The Last
3. I Can Wait
4. Woman’s Touch
5. Running Thru’ The Night
6. Diana
7. So Long
8. Hold Back The Night
9. Love Is Like Water
10. Water To Wine
11. Remember Me
BONUS TRACKS:
12. Let’s Rock The Shelter
13. You Can Fly
14. Call Me Now (feat. Mr. Voice)
15. How Does It Feel 16. Extasy
17. Stand Together

Band:
Robby Musenbichler - vocals
George Liszt - vocals
Roko Kohlmeyer - vocals
Ken Taylor - bass
Lothar Krell - keyboards
Curt Cress - drums
Chris Schneider - saxophon

Discography:
Debut

info:
Produced by Eddy Offort

guests

Released 2011-10-14
Reviewed 2011-11-10

Links:
robbymusenbichler.com
yesterrock

Jojo det förknippar jag främst med en trissa på ett snöre, ni vet den där lustiga lilla saken som kan roa i flera timmar men det kanske ni inte känner till med tanke på att den inte är på en smartphone och saknar appar. Sådant fanns inte när detta album släpptes för första gången heller, Robby från Tokyo är upphovsmannen till detta band som kanske kan benämnas som en ”one hit wonder” med tanke på att detta är det enda album de släppt och det var väl en hyfsad framgång, så mycket att de delat scen med Scorpions under en rockprisceremoni i tyskland, det var för jobbigt att skriva namnet. Albumets framsida vittnar knappast om några stordåd i alla fall men visst kan skenet bedra i en del fall, denna nyutgåva bjuder dessutom på sex bonusspår utöver de som fanns på albumet i sitt original när det släpptes på åttiotalet.

Musikaliskt känns det igen som melodiös rockmusik, det är välputsat ochljudbilden är lite småpoppig så du som väntar dig tyngre saker bör nog leta efter något annat. Saxofon är något som ofta förgyller ljudbilden och där finns tre sångare men jag kan säga att det inte är något man tänker på som lyssnare. Annars är det byggt kring tydliga refränger och en väldigt melodiös grundtanke vilket kanske drar in det i poppigare regioner. Låtmaterialet är väldigt varierat och spänner över ett ganska brett spann i musikaliska mått mätt, sjutton spår och över en timme är vad du får musikaliskt tack vare de sex bonusspåren.

Jag tycker att Jojos album är väldigt bra med sköna melodier och refränger man hemskt gärna sjunger med i, men det finns en annan sida också. Albumet har en tendens att bli lite osammanhängande då jag inte upplever att det riktigt finns någon röd tråd som binder allt samman. Dessutom blir det lite långdraget och tröttsamt mot slutet, de sex bunusspåren har nog stor skuld i detta faktum. Dock måste jag säga att det redan börjar kännas långt framåt spår tio eller något liknande, så även om vi sluppit undan bonusen hade jag tyckt att det känts långt.
Extacy, Running Through the Night och Diana är nog mina favoriter på albumet men egentligen är det ganska svårt att plocka fram sådana men dessa är spår som på ett eller annat sätt satt sig på medvetandet lite mer än något annat under de gånger jag spelat igenom albumet.

Annars är albumets största nackdel att det är ett för stort spann mellan låtarna vilket gör att det är svårt att behålla fokus på albumet och den musik som pågår på detsamma, och det slår aldrig fel att jag tappar fokuseringen på musiken under den andra halvan av albumet. Det känns för mig lite grann som att bonusspåren blir mest till kuriosa för den som känner bandet sedan tidigare, det känns som att jag kan både ha och mista dem och detsamma gäller originalalbumets näst sista spår som är ett riktigt sömnpiller.

Ett bra album men det tenderar till att bli en aning osammanhängande och därmed ett album som känns ganska så sövande under den andra halvan av detsamma.

HHHHHHH

Jojo s/t

Jojo
s/t