Franky Lee
There Is No Hell Like Other Peoples Happines

Med folk från Millencollin och sådant slår de på stora trumman och det sägs att det är svårt att vara ett perfekt album men att Franky Lee i princip gjort det, mer eller mindre. Energiskt och lika majestätiskt som det är melodiöst sägs det. Farliga hundar tycker att det är ett godkänt album och inte mer än så vilket är ungefär det lägsta betyg farliga hundar någonsin ger och den bilden stämmer väl med andra recensioner jag sätt, mottagandet verkar ha varit ganska ljumt om man säger så med betyg mest i mitten och alla vet ju att internet fylls av överbetyg så det kan väl knappast båda gott för Franky. Skivomslaget är inte snyggt och titeln kanske känns väl cynisk men å andra sidan stämmer väl den ganska väl in på många och jag måste säga att i vissa fall instämmer även jag i den. För övrigt måste jag säga att Franky Lee känns som ett korkat bandnamn, men så är det ju punkfolk som står bakom så det kanske inte är alltför konstigt egentligen. Så vad kan jag då säga om detta album med en knivbeväpnad björn eller vad det nu är på framsidan?

Simplistisk och medryckande rockmusik med enkla melodier och okomplicerad allmän framtoning är väl det intryck jag får av musiken. Ganska tempofyllt och energiskt om man vill stapla ord på varandra, lite känsla av modern punkrock och Millencollin kommer väl faktiskt i åtanke när albumet spelas upp för mig. Sången är ganska uttryckslös och känns ganska punkig, all instrumentering följer devisen att vara så enkla som möjligt och produktionen känns en aning billig. Det känns som att den tänkta målgruppen för detta album är de som gillar skatepunk och den typen av musik, knappast vänd till de som föredrar metalvärlden. Albumet har tretton spår och det tar dig näst intill 44 minuter att spela alla dessa tretton spår som inte kan sägas innefatta någon större variation över dessa, inte heller kan det beskyllas för att söka en ljudbild eller musikalisk stil som känns egen, ganska typisk för en enkel version av rockmusik.

Jag tycker det känns ganska bra till en början, inledande No Motion är medryckande och ganska bra, det känns bra under några spår efter det också. Men; allteftersom albumet fortlöper tappar jag intresset och mot slutet av detsamma är jag så trött på att höra näst intill identiska låtar snurra om och om igen och jag undrar hur de själva har orkat stå och spela in låtar som är så identiska för att fylla upp nästan 44 minuter. Det känns som att albumet har ungefär tio spår för mycket och att det blir tråkigare för var gång jag hör det. Uttråkad är ett ord jag gärna nämner när jag närmar mig detta albums senare spår och papperskorgen känns mer rätt än skivhyllan när allt ska sammanfattas. Det hade kunnat fungera som en EP med de tre-fyra första spåren men mer än så orkar inte jag uthärda.

Kanske om ni gillar Millencollin, kanske om ni gillar enkel rockmusik som inte bjuder något extraordinärt, kanske om ni inte önskar er musik det minsta varierad, kanske att ni då gillar detta album. Om ni inte tillhör någon av dessa grupper kan jag avråda från att ta er an detta album, som jag nu förstått titeln på. De önskar att ingen människa ska vara lycklig varför de släpper ett album som är designat för att göra oss alla likgiltiga, bra jobbat skulle jag vilja säga men det återstår förstås att sprida albumet så att det får önskad genomslagskraft i samhället.

So fort jag stängde av detta album blev jag faktiskt lycklig, även om de första par spår också vara ganska trevliga.