Band:
Gérard Fois: Lead and backing vocals, acoustic guitars, keyboards, bass.
Julien Bouvier: Rhythm and lead guitars
Chris Gojon: Rhythm and lead guitars on “Introduction To D.r.e.a.m.s” and “Night People”. Julien Racine: Drums on “Introduction...” and “Night People”.
Adrien Zoni: Bass on “Introduction...” and “Night People”.
Discography:
Eternal Flight (Demo 2002)
Positive Rage (2004)
Under the Sign of Will (2007)
info:
Produced by Gérard Fois
guests
Ricardo Confessori: Drums except on “Introduction To D.r.e.a.m.s” and “Night People”.
Mark Mc Gee: lead guitars on “Goodbye” and “The Meeting” and slide guitars on “The Meeting”. Chris Caffery: lead guitars on the outro of “Goodbye”.
Rob Love Magnusson: lead guitars on “Fantasea” and “The Tower”.
Released 2011-11-04
Reviewed 2011-11-01
Links:
myspace
yesterrock
Marknadsförarna lyckas väl med att sätta en etikett på detta band då deras power/prog är ungefär samma beskrivning jag skulle valt om jag skulle etiketterat detta band. Deras musik är komplicerad med många taktbyten och förändringar i alla de slag genom låtarna så det gäller att hålla ordentligt i hatten i bland när bandet sätter fart med sina utspel. Nu kanske det låter som att bandet är jättekomplicerade vilket de inte är men deras musik är samtidigt inte bara rak standardmetall utan den tar sig många olika vägar genom detta album. En timme och elva spår har albumet också att erbjuda när det gäller mängd, eller valuta för pengarna om man anser att antal spår och minuter är det enda som avgör inom musikens värld.
Eternal Flights musik är okej men de går lite grann i samma fälla som så många progressiva band gör och det är att deras låtar ofta tappar i tempo och sammanhang bara för att det ska kastas in lite progressiva insatser. Detta är något som gör att albumet tenderar till att kännas lite segt och allmänt långsamt även om det inte nödvändigtvis är det. Sångaren känns lite oengagerad och hans röst känns mest som en bortkastad sådan då han låter som han skulle vara ganska bra men sättet han mestadels sjunger på på detta album är inte speciellt engagerande och den allmänna känslan är att Eternal Flight känns ganska oengagerade och föga engagerande. Det är inte alls som omslaget verkar vilja göra gällande.
Som sagt vill jag dock trots alla dessa påpekanden säga att jag inte tycker att detta är dåligt, musiken fungerar ganska väl att lyssna på och den är definitivt inte spyframkallande. Dock finns det inte något riktigt engagerande spår som griper tag i mig när jag lyssnar och albumet känns dessutom lite väl långt med knappa timmens speltid. Kanske är rätt omdöme att säga att det känns som en bra grund för bandet att jobba vidare ifrån. Det ger lite samma känsla som Pagan’s Minds debutalbum Infinity Divine, som att där finns massor av spännande men inget av det realiseras och det känns mest lite långdraget, ungefär som detta album som känns bra men samtidigt saknas det något och det blir lite långdraget dessutom.
Så för mig lyfter inte riktigt bandet på någon evinnerlig flygtur, dock kraschlandar de inte heller när de tar mark efter sitt misslyckade flygförsök. Kort sagt är Eternal Flights tredje album ett ganska bra progressivt album som dock saknar det där lilla extra.
HHHHHHH
