Band:
Conny Bloom - Vocals & Guitar
Andy Christell - bass
Franco Santunione - guitar
Niclas Sigevall - drums
Discography:
Funk-O-Metal Carpet Ride (1990)
Groovus Maximus (1992)
Freewheelin' (1994)
Guests:
Info
Released 2011-05-27
Reviewed 2011-05-28
Dags för avspark och först ut hittar vi Reeferlord som är det första vi får höra från bandet sedan bandets senaste studiobubbla från 1994 om du inte sett bandet när de spelat live de senaste åren. Hela bandets originalensemble medlemsmässigt finns med idag på denna skiva och personligen upplever jag det som att bandet aldrig varit borta. De låter samspelta och tajta som ett sjumannalag i fotboll. Det bara sprudlar om bandet och skivan bubblar på som vattenflaska i en Sodastream med musik svängigare än en norrländsk väg.
Hela första halvlek är matchen rena flipperspelet med anfall åt båda hållen om vartannat. Du vet aldrig riktigt var den här matchen kommer ta dig och precis när du trodde dig veta vart den skulle bära dig hän drar den undan mattan under dina fötter och du faller pladask ned med stjärten i golvet och bryter svanskotan. Men du kan ändå inte låta bli att skratta och ha kul åt det. Skivan består i huvudsak av lite snabbare låtar som rycker i hela din kropp likt en marionett styrd av rep som kontrollerar din varenda muskel. I ett huj har skivans knappa tre kvart passerat och lämnat dig med blodad tand. För alla ni andra som likt mig spelade Red Hot Chili Peppers-skivorna så många gångerna att de nästan slutade fungera för 10-15 år sedan och som kan sjunga hela Epic bara någon gör första tonen på basgången åt dig, för er (oss) är detta en fantastisk upplevelse. Speciellt de riktigt funkiga låtarna, som My Heart's Not For Sale, Father Popcorn's Magic Oysters, The House is Rockin' och Sometimes U Gotta Go Look For the Car där det verkligen gungar till på riktigt. Men det finns alla typer av låtar på 'And Them Boys Done Swang''. Snabba låtar, som Angel in an Armoured Suit. Ballader, som Ten Thousand Times Goodbye. Traditionella rocklåtar, som Put Your Arms Around Me. Och så vidare.
Electric Boys är funkigare än ett 30-talshus ritat av Sven Markelius eller Uno Åhrén. Det är musik att röra sig till och kräver stora, öppna ytor med kala väggar och stora ljusinsläppande fönster - alternativ en öppen yta på taket (eller en fotbollsplan för att fortsätta på den liknelsen). Det här är äkta! Äkta glädje att lyssna till, äkta känsla att känna. Melodier som är utan utsmyckningar och dekoration - varenda yta på denna skiva är utnyttjad på det sätt som ger mest och håller längst. Det är en skiva som andas karaktär, utan att påkalla den. Den är här för att fungera, men den blir så mycket mer när den väl finns här. Den andas stil och känsla med sina rappa gitarrer, tunga basgångar och härliga blandning av rytm och melodi. Gitarrerna är distade så att de låter som motorcyklar blandat med ljussablar och jag nästan väntar mig att Conny Bloom mitt i sin sång ska börja citera Luke Skywalker.
Andra halvlek är lika rolig som den första och när domaren blåser av har vi fått bevittna en av detta års bästa matcher. Den har allt - svängningar fram och tillbaka, snabbhet, teknik, lugnare spel och även spel rakt på mål. Sången är skön, ljudet rent och mixningen tung och drivande. Jag tror inte skivan stannar till en enda gång eller blir ointressant någonstans. Det är en skiva som levererar det den lovar - dessa 12 pojkar Swangar till 100% (Swang är en indisk dans med tillhörande dialog och sång).
Det här är verkligen sjuuuukt bra! Odödlig musik som är så nära sjuan som det bara går utan att få den! Fantastiskt, Electric Boys! Ni är som den ljussabel Luke tappade när han fick handen avhuggen. Ni är som kretsarna som styr R2D2. Ni är som tekniska högskolan i Stockholm. Ni är tillbaka, och ni är bättre än någonsin! Tack för uppvisningen!
HHHHHHH
