Recension Dream Theater - A Dramatic Turn of Events 2011

Dream Theater, var börjar man egentligen? Den progressiva metallens fanbärare är nog ett epitet man kan sätta för dem, självklart finns det mycket annat att säga om detta framstående hårdrockband. Många är de fans som köpt deras musik och många är de som säger att de är det kanske bästa livebandet som finns, jag vet att jag tillhör dessa som håller Dream Theater som ett fantastiskt liveband. Jag är inte ens speciellt förtjust av att se band live men Dream Theater är faktiskt ett av få band jag tror jag skulle betala för att få se om det passade mitt schema förstås. Så Dream Theaters storhet ligger i att de är mycket bra live och enligt de flesta bedömare även bra på sina studioalbum. De få omdömen jag sett rörande detta album verkar spegla den bilden också, självklart finns det ju dem som tycker tvärtom också att bandet är så inne i sig själva att deras musik bara är en ständig egotripp och en massa ”titta-på-oss-vad-vi-är-duktiga” som i samma andetag hyllar Unexpect som jag recenserade igår. Dream Theater är delvis polariserande och delvis unisont hyllade hur nu det kan vara möjligt men det är den uppfattningen man får och även de som inte är fans av progressiv musik brukar kunna tillstå bandets kvalitet både som liveband och på album.

Nu blev jag själv lite uppslukad i en inledande egotripp och det skulle kunna finnas mer att säga på det området men istället snubblar vi in på Dream Theaters senaste studioalbum, det elfte i ordningen kommer tio miljoner sålda album senare än debuten som släpptes 1989. Det markerar en dramatisk förändring för bandet med tanke på att en av bandets grundande medlemmar och livslånge vän lämnade bandet i slutet av förra året, jag talar förstås om trumslagaren Mike Portnoy. Nämnde Portnoy har dock ersatts av Mike Mangini som efter en långdragen auditionsprocess som dokumentärfilmades och om jag förstod infon rätt visades på Roadrunners youtubekanal, blev utvald att vara bandets tempomästare. Han har tidigare jobbat med sångaren James LaBrie på tre av dennes soloalbum så han är inte helt obekant med vad Dream Theater sysslar med. Jag måste också nämna att albumets omslag är grymt snyggt med en lindansare ovan molnen och Dream Theaters privatplan.

Musikaliskt är Dream Theater förstås fast förankrade i vad som kallas progressiv metal men det känns samtidigt som att de inte direkt har några större ramar för vad det innebär, deras musik är omväxlande stenhård och omväxlande finstämd, tempot kan vara furiöst eller riktigt långsamt, virtuoseri eller långsamma solon, de innefattar det mesta i sin musik. Vad som dock är Dream Theaters kännemärke är att de väljer att bygga alla sina låtar utifrån en grund som de sedan kan göra avstickare ifrån, men deras låtar är alltid sammanhållna av en röd tråd och oftast är det som slår en snarare hur melodiösa och medryckande de kan vara än hur skickliga och komplexa de är. A Dramatic Turn of Events ligger stilmässigt närmast Scenes From a Memory och Images And Words om vi ska jämföra med vad bandet släppt tidigare och de nio spåren på albumet klockar in på strax över 77 minuter vilket gör den nästan exakt lika lång som tidigare nämnda Scenes From a Memory, enligt wikipedia skiljer det bara en sekund i längd mellan dessa album. Den har faktiskt en sak till gemensamt med Scenes From a Memory förutom de 77 minuterna och det är att det är det första album sedan detta där bassisten John Myung skrivit lyrik till någon låt, då var det Fatal Tragedy nu är det Breaking All Illusions. Storslaget, dramatiskt, vackert och för känslan tillbaka mot Scenes From a Memory eller Images And Words är hur jag kort skulle beskriva det.

Det kändes som att den här recensionen blev ungefär lika lång som albumet men ni kan ju dra på den där videon som inte är en video utan har bara musiken och läsa samtidigt, det är ju ett åttaminutersspår så vi kan ju fylla ut det med text kanske. Jag är imponerad, det är det första jag kan säga om detta album. Precis som tidigare tänker jag inte på komplexitet eller tekniskt kunnande vilket detta band besitter i mängder, det är ett komplext album som snarare griper tag i mig för de riktigt bra spåren och de fantastiska melodierna. Det är ibland så att det går rysningar längst kroppen och jag tänker på de fantastiska Scenes From a Memory och Images And Words som är av samma slag.

Vissa har sagt att James LaBrie inte längre har rösten och liknande, skitsnack säger jag. Han kanske inte har riktigt samma klös i rösten som när han sjöng in Images and Words, Awake eller Falling Into Infinity men vem fan bryr sig när hans sånginsats är oklanderlig och i vissa situationer otrolig och att säga att han inte får till de där röstlägena han fick på Pull Me Under och sådana spår är också bara skitsnack då han lyckas utmärkt med sådana uppdrag på detta album.

Nya trumslagaren då? Vaddå ny trumslagare? Den insatsen är lika oklanderlig som tidigare och om du hade förväntat dig ett alexanderhugg på den posten kan du lugnt somna om i vissheten att så inte är fallet. Det är bara som att alla element faller på plats när man lyssnar sig igenom detta album och det här med att skapa komplex musik som låter enkel, det är en konst som bara riktigt skickliga musiker och låtskrivare klarar av att genomföra. Jag hade tänkt att jag skulle ha valt ut ett eller två favoritspår också men det känns väldigt svårt då de alla är fantastiska helt enkelt men jag gillar verkligen hur de avslutar med en vacker ballad som skapar rysningar och gör att du vill gå igenom över sjuttio minuter igen för att få samma känsla på nytt. Och jag vill lova dig att 77 minuter bara flyger förbi när du lyssnar på detta album, det får aldrig tillfälle att bli tråkigt då det stilmässigt hela tiden förändras. Det är svårt att säga efter knappt två veckor och ett trettiotal genomlyssningar exakt hur väl detta album står sig i jämförelse med vad bandet gjort tidigare men just nu känns det som att det för mig är ett topp tre album för Dream Theater, klart bättre än allt de gjort på 2000-talet.

A Dramatic Turn of Events är just det när vi talar om årets topplista gällande album med tanke på att vad som varit en relativt öppen affär har plötsligt fått en helt överlägsen ledare, jag ska inte säga vinnare eftersom det finns intressant musik kvar att sätta tänderna i och det finns intressant musik kvar som jag börjat sätta tänderna i redan men av vad jag gjort klart hittills är det den överlägsna ledaren. Så Dream Theater, tack för detta otroliga album, det har en given plats i samlingen hos alla som gillar bandet och hos alla som gillar musik, jag har svårt att tänka mig att någon ska kunna bli besviken på detta men det finns alltid folk med konstiga idéer som säger att allt var bättre förr.

För att sammanfatta vad som blev något väldigt långt kan jag säga: dramatiskt, vackert, fantastiskt, underbart, när allt kommer omkring så även med omvälvande förändringar finns det en konstant i Dream Theater, deras fantastiska känsla för att skriva riktigt bra musik. Det är dock inte ett album som man tar till sig direkt, det tar ett par genomlyssningar innan allt faller på plats. Femtonde september, då släpps skivan ni alla väntat på hela 2011. Vaddå less is more?

HHHHHHH

Dream Theater A Dramatic Turn of Events

Dream Theater
A Dramatic Turn of Events