Recension Def Leppard - Mirrorball (Live & More) 2011

Det är lätt att missa att räkna upp Def Leppard när man ska rabbla stora rockband, men ni ska få några argument som troligtvis kommer göra det lättare att minnas dem till nästa gång: Deras enskilt bäst säljande album har sålt i över 20 miljoner exemplar, i USA har samma album 12x platinumstatus (vilket innebär över 12 miljoner sålda exemplar). Allt som allt har Def Leppard sålt mer än 65 miljoner album, de är ett av endast fem rockband som sålt över 10 miljoner exemplar av två olika skivor i USA (10 miljoner sålda skivor är gränsen för diamantstatus, vilket Def Leppard alltså nått med de två skivorna ’Hysteria’ och ’Pyromania’). På totalt nio studioalbum och ett coveralbum har dem släppt 50 singlar (ett genomsnitt på fem singlar per album). De har toppat albumlistor i sex olika länder och har allt som allt nått minst guldstatus med elva album (studio-, live- eller kompilationsalbum). Totalt har Def Leppard samlat på sig 70x platinumstatus bara på sina album släppta i Storbritannien, USA, Kanada och Australien och 22 topp tio placeringar på samma länders chartlistor. Sett till singlar har de varit på topp tre 14 gånger med diverse singlar och topp trettio 76 gånger (alla dessa siffror är hämtade från wikipedia och är troligtvis inte heller fullständiga). Här kommer vi dock till den punkt då jag poängterar att detta dock inte har någon som helst betydelse när det kommer till en ny skiva men i det här fallet när det är en liveskiva har det faktiskt en viss betydelse att ha släppt 50 singlar och varit på topp trettio 76 gånger. Det har en jäkla stor betydelse, faktiskt.

Som ett band som rent statistiskt är betydligt mycket större än t.ex. Judas Priest, Motörhead och Yes har Def Leppard fått ett förvånansvärt dåligt erkännande inom rockkretsar i Europa. Varför är svårt att säga men en av anledningarna kan vara deras kommersiella framgångar, i synnerhet borta i USA, med singelkavalkader och platinumprenumerationer som sticker lite i ögonen på jantelagseuropeer. Jag säger naturligtvis inte att de fått ett dåligt erkännande, men sett till vad betydligt mindre framgångsrika band fått för erkännande är det oförtjänt dåligt. Den här skivan radar upp låt på låt som de flesta av oss känner igen och gillar. Skivan börjar med liveklassikern Rock Rock (Till You Drop) som följs av två av deras största singlar – Rocket och Animal (två av sju singlar från bandets mest framgångrika album, ’Hysteria’). Efter detta får vi njuta av en av bandets nyaste singlar, C’mon, C’mon från 2008 års ’Songs from the Sparkle Lounge’ – en låt som verkligen gör sig bra live, liksom den efterföljande Make Love Like a Man från skivan ’Adrenalize’ som nådde en topp tio placering på Irländska singellistan som bäst och denna följs av Too Late For Love från deras näst mest framgångsrika skiva, ’Pyromania’, liksom den efterföljande Foolin’ innan vi återvänder till ’Songs from the Sparkle Lounge’ med Nine Lives. Därefter rundas första av de två skivorna av med en toppsingel i form av Love Bites (etta i USA, även etta i Kanada) och Rock On (som var en hitsingel på 70-talet då David Essex släppte den och fick uppmärksamhet på nytt 2006 när Def Leppard släppte den på sitt coveralbum ’Yeah!’.

Andra skivan inleds med hitsingeln Two Steps behind, vilken även medverkade i filmen Den Siste Actionhjälten, och Bringin’ on The Heartbreak, som även Mariah Carey gjort en cover på, vilken blev betydligt mer framgångsrik än Def Leppards version men gav originalet ny uppmärksamhet. Efter dessa följer en av få låtar på detta album som faktiskt inte varit singel någonstans, Switch 625 från skivan ’High ’n’ Dry’ (precis som Bringin’ On The Heartbreak). Hysteria som kommer efter denna är dock en av dessa sju singlar från ’Hysteria’ och var uppe på topp tio på Billboardlistan, liksom nästkommande Armageddon It (som faktiskt nådde ända upp till tredje plats). Photograph som följer dessa två ’Hysteria’-låtar var den första singeln (av sju) från deras näst mest framgångsrika album, ’Pyromania’ och denna följs av en av deras mest framgångsrika singlar – Pour Some Sugar On me, som även den kommer från ’Hysteria’. Rock Ages, som kommer efter denna, är även den från ’Pyromania’ och börjar med orden "Gunter glieben glauchen globen" som förmodligen är mest kända ifrån låten Pretty Fly (For a White guy) av The Offspring som tog dem rakt ifrån Rock Ages. Efterföljande Let’s get Rocked (från skivan 'Adrenalize') är en av Def Leppards mest framgångsrika singlar med en andraplats i England som bästa chartplacering och denna följs av den förmodligen största låten på hela skivan – Sweetcovern Action som blev större än vad originalet någonsin var i Def Leppards version och gav låten en helt ny kultstatus. Action är det första av de två ”extranummer” som finns från liveinspelningen, med Bad Actress som den andra (hämtad från skivan ’Songs From The Sparkle Lounge’.

Skivan slutar dock inte där, för med på albumet finns även tre nya låtar i form av Undefeated, Kings of the World och It's All About Believin', vilka gissningsvis kommer att finnas med på bandets kommande studioskiva som de planerar att få ut det närmaste året. Den första låtaen påminner mig ganska mycket om nya Journeyskivan med lite tyngre och mörkare rock och en relativt lång låt. Det låter lovande och jag tror i synnerhet på balladen i mitten, Kings of the World, som en möjlighet för den döva Leoparden att åter springa med geparderna i flockens främre led. Den sista av de tre, It’s All About believin’ är Def Leppard så som vi lärt känna dem genom åren med en ganska mjuk rocklåt som låter uppåt och med hit-känsla.

Livedelen låter som livemusik brukar göra, ganska ointressant egentligen. Som en van rocklyssnare bör du känna igen större delen av materialet och det är ju alltid en rolig sak, att det blir något som kanske lockar fler än bara de redan inbitna fansen som köper allt med bandet. Detta är Def Leppards första livealbum, efter mer än 30 år som albumsläppande band och det måste jag säga att jag respekterar djupt från ett band – att inte släppa ett livealbum förrän efter 30 år, 50 singlar, nio studioalbum och tre best-of-skivor. Det är skillnad det mot t.ex. Edguy som redan nu släppt två livealbum efter åtta album eller The Poodles som släppte sitt första livealbum efter fyra studioplattor. De fattar uppenbarligen att live inte är the shit. Live är tråkigt och låter dåligt. Den här liveplattan är tyvärr inget undantag. Däremot tycker jag att den är ganska bra för att vara ett livealbum. Helt klart värt att kolla upp om du gillar bra rockmusik och inte som jag skyr allt vad live heter.

Den största nackdelen med den här skivan är längden. Två skivor med musik… det är aldrig kul att sitta igenom. Men jag tycker ändå att i detta fall är två skivor bättre än en, för hade de försökt trycka in livemusik som spänner över 30 år och 50 singlar och totalt över 100 låtar hade de fått välja väldigt försiktigt. I slutändan känns detta som ett livealbum som är närmast så bra som ett livealbum kan komma. Ska du köpa ett livealbum från i år ligger detta högt på min lista av tips.

HHHHHHH

Def Leppard Mirrorball (Live & More)

Def Leppard
Mirrorball (Live & More)