Recension D-A-D - Dic.nii.lan.daft.erd.ark 2011

Tracks
1 .New Age Moving In"
2. I Want What She's Got"
3. The End"
4. Fast on Wheels"
5. The Place of the Heart"
6. Last Time in Neverland"
7. Breaking Them Heart By Heart"
8. We All Fall Down"
9. Wild Thing in the Woods"
10. Can't Explain What It Means"
11. Drag Me to the Curb"
12. Your Lips Are Sealed"

Band:
Jesper Binzer (Vocals & guitars)
Jacob Binzer (Guitars)
Laust Sonne (Drums)
Stig Pedersen (Bass & vocals)

Discography:
Call Of The Wild (1986)
D.A.D. Draws A Circle (1987)
No Fuel Left For The Pilgrims (1989)
Riskin' It All (1991)
Helpyourselfish (1995)
Simpatico (1997)
Everything Glows (2000)
Soft Dogs (2002)
Scare Yourself (2005)
Monster Philosophy (2008)

Guests:

Info
Nick Foss (producer)

Released 2011-11-16
Reviewed 2011-11-15

Links:
d-a-d.dk
myspace
sony music

D-A-D, eller Disneyland After Dark (förlåt, copyrightlagar har förbjudit dem att stava så - Dicniiland After Dark ska det vara), har hållit på spela hela vägen från Danmark i 30 år nästa år. Debut-EPn släpptes 1985, debutfullängdaren släpptes 1986 och detta utgör det elfte studioalbumet och den 27:e skivan totalt om vi även räknar EPs, livealbum och övriga utgivningar. De var som störst i slutet av 80-talet och början av 90-talet (som så många andra inom samma genre) och har på slutet endast haft måttliga framgångar med vilka de fallit tillbaka avsevärt i popularitet. Så, med sin elfte skiva hoppas naturligtvis bandet på att nå fornstora dagars framgångar igen, men duger denna skiva för uppgiften? Drygt 50 minuter av Dicniiland After Dark senare ska vi nog ha ett svar.

'Dic.nii.lan.daft.erd.ark' inleder med låten A New Age Moving In, en klassisk heavy metal-låt i samma stuk som det detta band, liksom band som Whitesnake m.fl. skämde bort oss med under mitten på 80-talet. Hes sångare, tung rockmusik som låter som grävmaskinsmotorer och melodier som påminner om oljetankers. Tunga, enkla och skitiga. Och det fortsätter ungefär så även i låt två och tre och fyra och fem och sex och sju och åtta och nio och tio och elva samt tolv också. Som plåttak rullar skivan fram med taktfasta melodier och slagkraftiga refränger. Bandet som för mig i över tio år mest varit ett skämt jag skrattat åt så fort jag hört dem eller tänkt på dem känns faktiskt som om de med denna skiva faktiskt lyckats få ihop något som kan likna ett riktigt bra rockalbum. Det tråkiga är bara att klimax nås redan i låt tre med den fantastiskt sköna metaldängan The End.

Av någon anledning har Jehovahs vittnen fått för sig att deras tidskrifter 'Vakna!' och 'Vakttornet' skulle intressera mig. Det händer att jag bläddrar igenom tidningarna bara för att jag tycker det är så tragikomiskt med sakerna de påstår i dem och med tanke på hur jag tidigare betraktat D-A-D och hur jag känner att detta album kanske kan stå för en viss attitydförändring kring dem kom jag och tänka på en sak jag läste i det senaste numret. Har D-A-D nu blivit bra underhållning? Har de blivit underhållande? Ja, jag tycker faktiskt det. Det här är definitivt underhållande! Är det bra underhållning då? Tja, som 'Vakna!' skriver: "mycket av dagens underhållning glamoriserar otillåtet sex, våld och ockultism - sådant som du måste hålla dig borta ifrån". Såvitt jag kan höra glamoriserar inte D-A-D något sådant på 'Dic.nii.lan.daft.erd.ark' så jag antar att det är det slutgiltiga beviset på att det faktiskt är bra underhållning. Eller? Hmmm…. Nej, jag tror jag behöver mer än så innan jag säger ja.

Det jag räknar som bra underhållning är när D-A-D bygger ihop låtar som de redan nämnda A New Age Moving In och The End, eller låtar som Breaking Them Heart By Heart och We All Fall Down. Låtar som bara får hela kroppen att vilja röra sig i takt med musiken. Något som 'Vakna!' tycker är ett dåligt tecken - "man vill ju inte gå emot sitt samvete bara för att man gillar rytmen i en låt". Nej, verkligen inte. För det vore ju dåligt om man faktiskt uppskattade något som fick en att vilja uttrycka sig själv genom mer än att må dåligt. Så jag skiter faktiskt i att D-A-D varit mest av ett skämt för mig tidigare - jag gillar den här skivan! Det är riktigt skön hårdrock i 80-tals stuk - i sina tuffaste stunder heavy metal, i sina mjukaste pianorockballader. En överlag väldigt bred skiva - bred på influenser, bred på tempo, bred på hårdhet och bred på låttyper.

Instrumentalt låter det brett och utvecklat och den enda svagheten tycker jag egentligen ligger i Jesper Binzer som har en ganska sliten röst i de flesta låtarna. Han låter nästan som Louis Armstrong, ni vet jazztrumpetaren som även försöker sig på att sjunga emellanåt och då låter ungefär som en strypt skunk. Han sjunger inte "strypt-skunk-aktigt" i alla låtar, men överlag låter han dock ganska gammal och sliten i rösten. Dessutom har jag lite svårt att förstå mig på gitarrerna i Your Lips Are Sealed… de låter lite ofärdiga, i min mening. Det är det negativa, annars tycker jag inte det finns så mycket mer att gnälla över. Låtarna är välskrivna, välspelade, välproducerade och helheten är bra! 50 minuter är alldeles lagom med D-A-D 2011 och de bästa låtarna på skivan är absolut värda en plats på din mp3-spelare (jag nämner inget märke då ingen betalat mig för att nämna deras märke den här veckan).

Känner du dig lite dansk? Nej, inte jag heller… men den här danska skallen kan jag ta emot. Fungerar lika bra i Orlando som i Paris. Lika bra i Tokyo som i Sveg. 'Dic.nii.lan.daft.erd.ark' - den skålar vi för!

HHHHHHH

D-A-D Dic.nii.lan.daft.erd.ark

D-A-D
Dic.nii.lan.daft.erd.ark