Recension Communic - The Bottom Deep 2011

Norska Communic bryter den norska musikkodexen precis som till exempel TNT eller Pagan’s Mind men på ett annat sätt. Det betyder förstås att det inte spelar den norska nationalklenoden Black Metal utan har slagit in på ett annat spår med sin musik. 22 Juli 2011 släpptes deras senaste alster The Bottom Deep, direkt där anar jag ett mindre problem då det albumnamnet inte direkt lockar till intresse hos mig. Och när jag sedan sneglar på konstverket på framsidan stärks bara den känslan, givetvis är inte namn och omslag det slutgiltiga en skiva bör bedömas utifrån men det kan inte direkt sägas att utseendet och namnet på Communics fjärde album direkt inbjuder till spontanköp.
Jag kan dock säga att bandets tre tidigare alster tagit emot mycket väl hos de allra flesta vilket också gäller en del recensioner för detta fjärde alster men där har jag sett lite mer spridda reaktioner. Eftersom jag personligen inte har någon erfarenhet av bandet sedan tidigare kan jag säga att jag inte heller hade några förväntningar på vad jag skulle få höra första gången jag drog igång denna skiva som nu snurrat en bit över ett tiotal gånger i mina spelare.

Det som slår en först med det musikaliska är den mastiga produktionen, hur rejält och tungt det är, hur många lager ljudbilden byggts upp utav för att skapa en känsla av någonting massivt. Har ni hört Nevermore eller Angel Dusts Of Human Bondage kan ni utgå från det när ni föreställer er ljudbilden. Musikaliskt är det lätt progressivt utan att direkt avvika någon större distans från huvudspåret någonstans, tempot håller sig för det mesta i midtempo och sångaren Oddleif anammar en mäktig stämma, faktiskt någonstans i närheten av den du kan få höra i Nevermore men tänk dig också Messiah i Candlemass, någonstans där om du hört dessa. Nio spår mäktar de med på detta album dessa norrmän, dessa spår når en längd av femtiofem minuter om du slår ihop dem. Eftersom det är progressivt behöver det inte vara för långt men femtiofem minuter är för det mesta i längsta laget.

Jag gillar bandets ljudbild, den målar upp ett spännande landskap som lovar gott, sedan måste jag också plussa för den mäktiga stämma Oddleif kan uppbringa på detta album, den bidrar och harmoniserar också väl i ljudbilden. Det finns några trevliga spår jag kan uppskatta mycket såsom spår fyra Voyage of Discovery och avslutande titelspåret, här kan jag också nämna Wayward Soul som i viss mån hör samman med avslutningen den är inte lika bra men kan nämnas i ändå. De första två spåren jag nämner bryter av en del mot den generella ljudbilden och sänker tempot lite samtidigt som det blir lite mer avskalat.

Jag måste också påpeka att även om jag gillar ljudbilden så blir den för mycket i längden, femtiofem minuter album är lite väl med tanke på att variationen inte är så där jättestor, visst finns den men inte tillräckligt för att göra femtiofem minuter kortare. Jag skulle vilja se att de skalade bort lite grann och gjorde skivan åtminstone under femtio minuter eftersom femtiofem blir lite för mycket och det leder ofta till att jag hoppar över spår fem och sex eller sex och sju, inte för att de spåren är mycket sämre men för att de bara passerar i samma typ som de flesta andra och därför spelar jag främst de spår jag gillar och hoppar över de andra för att även om Communic är bra så är de inte så bra att jag gärna spenderar femtiofem minuter i deras sällskap.

The Bottom Deep är för mig ett album som är lite för mycket, lite för mycket ljud i längden, lite för många minuter, lite för mycket helt enkelt. Men när jag når sista spåret känns det samtidigt varje gång värt att ha lyssnat på det mesta på albumet ändå eftersom den finstämda och nedtonade avslutningen för mig gör halva skivan. Men på det hela taget är det ändå ett sådant där album vi fått så många av idag, det är bra men det där lilla extra saknas, det sista spåret är dock värt att behålla och spela även om jag av utrymmesskäl måste rensa bort skivan ur musikspelaren.

HHHHHHH

Communic The Bottom Deep

Communic
The Bottom Deep