Band:
Emile Quigley - Bass
Anaïs Chareyre - Drums
David Quinn - Guitars
Steven Roche - Vocals, Tin Whistle
Discography:
Demo
Guests:
Info
Released 2011
Reviewed 2011-07-30
Extremmetall med folkmusikaliska inslag i form av främst visslor med vrålande sång är vad Celtachor bjuder på. De blandar mellan vacker musik och rå extrem sådan i sju spår och omkring 36 minuter där ett av spåren dessutom är ett intro. Sångmässigt är det fokuserat på råhet känns det som, med vrålande sång inte i det typiska dödsmetallstuket utan mer åt stridsvrålstilen som vi tidigare hört i band som nämnda Cruachan, Ensiferum, Finntroll, Wolfchant för att nämna några, hednametall kanske kan sägas vara den stil bandet företräder i sin musik. Produktionen är ganska rå kan väl sägas, det känns en aning opolerat och kanske även i viss mån amatörmässigt producerat men inte så mycket att man stör sig på det, jag skrev om Solitude Aeturnus bara igår och deras återsläpp av 1988-års demo låter mycket värre även det studiomässiga materialet om vi ser rent produktionsmässigt.
Bandets sångare som kontaktade mig sade att han gärna såg en recension av vilket slag som helst, positiv som negativ eller varken eller. Jag måste säga att jag lutar åt det förstnämnda ändå, det är en demo och eftersom jag inte betygsmässigt gör skillnad så kanske betyget pekar på det sista alternativet men det är ju främst för att vi jämför dem med alla band, många av dessa har ju arbetat länge och jobbar med stora professionella producenter i riktigt bra studios så jämförelsen blir kanske en aning orättvis men det kan inte hjälpas. Jag måste ändå säga att jag oroade mig för att det skulle låta skräp och jättebilligt och uselt och allt det där, varför jag skrev så många och där har jag ingen aning om dock. Det låter inte uselt, snarare intressant och speciellt användandet av visslorna i vissa av spåren som till exempel andra spåret Rise of Lugh där det förekommer riktigt finna partier med visslor av fint märke. Dessa visslor spelar för övrigt av sångaren i bandet om ni vill ha sådan kuriosa.
Allt börjar med ett intro som ärligt talat är ganska intetsägande och för min del hade det gärna fått utebli. Det är i andra spåret Rise of Lugh det börjar och det är ett bra sätt att börja på, bra energi, snygg balans mellan det råa och det vackra precis som jag hoppas att detta band kommer att fortsätta skriva musik, om det gör det kommer jag vara intresserad även i framtiden. Rise of Lugh är också enligt min mening det bästa spåret på albumet (demon) vilket känns lite synd men det är inte så att fallet i kvalitet är sådär överdrivet från det spåret till de efterföljande.
Jag får känslan av att det berättas en historia genom spåren på detta album, en historia dold i lyriken som jag dock inte bemödat mig att försöka mig på att återberätta eller ens följa med i men jag får indikationer eftersom företeelser verkar återknytas från låtar senare till låtar som varit, det kan dock vara något jag fått helt om bakfoten så jag låter konceptets varande eller inte varande vara osagt.
Det finns dock en del saker jag måste anmärka lite på, sången känns i vissa delar lite hackig, som att han avbryter sig innan han fortsätter och det finns vissa liknande partier i vissa instrumenteringar, småsaker i det hela men det finns där. Det kan ha med produktionen att göra, den känns lite för rå, lite för billig för att verkligen bära upp denna mix av vackert och ondskefullt. Jag tycker också att användande av enbart vrålande sång inte känns som helt rätt väg att gå heller, några partier med klarsång skulle lyfta detta tror jag. Mina anmärkningar är dock som sagt småsaker sett till helheten men något av det kanske bandet finner intressant att ta till sig, vad vet jag, nu har jag i alla fall nämnt det.
På det hela taget tycker jag att detta är någonting bra och väl värt all låna sitt öra om man gillar den hedniska metallen.
HHHHHHH
