Band:
Sal Abruscato (Guitar & Vocals)
Johnny Kelly (Drums)
Bobby Hambel (Guitar)
Matt Brown (Guitar)
Eric Morgan (Bass)
Discography:
Debut
Guests:
Keith Caputo (backing vocals)
Ulrich Krieger (saxophon on 13)
Bobby Hambel (Guitars)
Info
Sam Shearon (art)
Released 2011-06-20
Reviewed 2011-07-21
Links:
apalehorsenameddeath.com
myspace
spv
Tja, tycker du att atmosfärisk, stämningsfull musik i mestadels lägre tempo - nedtonat och en aning avslaget med en sångare som har en röstgenerator som gör att hans sångröst och sångsätt låter mekaniskt och onyanserat - är intressant? Ja, då kan faktiskt det här vara något för dig. Jag har alltid funnit detta industriella avstick inom hårdrocken som det utmärkta sättet att sabotera musik som annars förmodligen hade låtit ganska bra. Melodier, atmosfärer och stämningen låter bra men den industriella ljudbilden är så plågsam att behöva sitta igenom då inte ett gitarrljud, en sångton eller annat än trummorna egentligen får vara ifred från att låta mekaniska och sönderfiltrerade genom lager på lager av mixning och konstiga filter som gör att de låter omänskliga och gjorda av robotar.
I grunden är det riktigt skön musik. Musik att spela medan du kopplar av i din favoritfåtölj eller medan du ligger ute i sommargräset (utan en tanke på fästningar) eller något annat trevligt, avkopplat tillfälle då det finns läge att bara luta sig tillbaka och njuta. Tills det här industriella tränger sig på och gör det jobbigt och frustrerande att sitta igenom. Musiken är ett säkert sätt att veta att du lever - du kastas kors och tvärs mellan positivt och negativt genom hela skivan och det finns egentligen aldrig någon möjlighet att bara känna JAAA eller NEEEJJ under längre än någon udda sekund här och var. Annars är det upp här, ner där, framåt bakåt, hitåt ditåt och aldrig riktigt riktigt rätt eller fel. Det enda man med säkerhet kan säga om skivan är att den till 95% går ganska långsamt i velande, väntande toner som inte riktigt kommer någonstans och att texterna är extremt deprimerande. Typ… öh… negativa.
Jag brukar normalt lägga in en kort liten kommentar om bands namn när jag recenserar och med ett bandnamn som detta har säkert flera av er bara suttit och väntat på att jag ska komma till det … men det enda jag har att säga om detta bandnamn är att det känns lite väl mycket som att de vill få kommentarer om bandnamnet. Jag skulle kunna tänka mig trehundrafemtioniotusenetthundrasjuttioåttaochetthalvt namn som hade varit mycket mer lämpligt än det valda. Som Slurb. Eller Khunderlämp. Eller Ghennherator. Eller Sprupliflient. Eller Jhigg. Eller något annat. Men varför bry sig? Bandnamnet är valt och skivomslaget målat efter det, jag ser dock ingen poäng med att kalla sig så här mer än att de vill höra kommentarer om det. Så, varsågod! Hoppas ert ego fått den injektion ni sökte, en blek häst kallad död.
Tyvärr måste jag säga att jag inte har sparat det bästa till sist. Det finns faktiskt ingenting jag definitivt vill hävda med den här skivan. Gillar ni band som Marilyn Manson, Type O Negative och Alice In Chains, vilka nämns som liknande band, har ni alla förutsättningar för att gilla detta också. Jag personligen tycker dock att det hade varit bättre om de låtit ljudförvrängarna få lite mindre jobb och spelat de sköna melodierna och atmosfärerna så som de faktiskt låter när man spelar dem istället för att modifiera dem bortom all igenkänning. Ungefär som Robocop. Vem kände igen den gode Alex Murphy efter att han blivit modifierad till OCP Crime Prevention Unit 001? Här har vi samma problem, något som i grunden var mänskligt, personligt och gripande blir här bara mekaniskt, tillverkat och opersonligt. Helt okej ändå, kan tyckas, men var är själen i en maskin? Absolut ingenstans.
HHHHHHH
