Recension The Poodles - No Quarter 2010

Det är inte mer än en vecka sedan jag om Fair Warnings liveskiva klargjorde att jag tycker livealbum är meningslösa, korkade och egentligen bara ska släppas om innehållet är mer än en helt vanlig livespelning (t.ex. att de live spelar igenom en eller två skivor från start till slut, att de t.ex. spelar ihop med en kör eller orkester alternativt att något annat gjort just den kvällen de spelat in speciell och inte bara att det var en spelning i högen). En liveskiva som inte gör något mer än bara är en skiva med några av bandets låtar live är i min mening lika idiotiskt som att göra teaterversioner av spelfilmer, fettfria versioner av fettprodukter och hus utan väggar. Allt detta existerar, tyvärr, men jag tycker inte att det finns någon poäng med dem och likaså tycker jag att livealbum som inte dokumenterat en engångsföreteelse saknar poäng. Gillar du bandet, gå och se dem live då! En konsertbiljett kostar inte mer än en skiva och till skillnad från en liveskiva är en konsert oftast ett minne för livet, det enda liveskivan gör är att se till att det kommer ut sämre versioner av bandets låtar eftersom en livelåt i 999 fall av 1000 är sämre på alla sätt än en studioinspelning.

’No Quarter’ har inte något som gör den speciell, mer än möjligtvis att den är inspelad i Sverige och bandet tilltalar publiken på svenska. Annars är det bara en liveskiva, och inte så mycket mer. För mig är visserligen skivan mer än bara en liveinspelning eftersom jag inte kan särskilt mycket om The Poodles, mer än att de varit med i melodifestivalen två gånger och aldrig vunnit, några skivor har jag aldrig hört och därför är de allra flesta av dessa låtar nya för mig. Och det är det enda som gör att jag inte suckar ihjäl mig, just nyhetens behag i det hela. Men förändrar det faktumet att skivan känns helt meningslös? Nej, inte direkt.

The Poodles har många bra låtar på sin repertoar, de har bara släppt tre album men eftersom de hyr in professionella låtskrivare har de fått till en ansenlig mängd låtar ganska bra. Liveskivan låter mestadels bra med låtar som är lyssningsvärda. Problemet är att det till stor del bara blir långt, långdraget, segt och känns långt borta någonstans. De ropar till en publik som knappt hörs, de låter publiken sjunga åt dem och inte ett ord når fram till oss och dessa minst sagt bristande publikljud är vad man offrat en ordentlig produktion och väl genomförande för. Inte för att det som livealbum låter särskilt dåligt, då har det ett ganska bra ljud och spelas ganska tight. Men det är som att säga att någonting skulle vara bra för att vara... ja, ni vet. En film är bra för att vara svensk – den är fortfarande sämre än merparten av all annan film vi kan se. En skidåkare är bra för att komma från djungeln, men en skidåkare från djungeln är vanligtvis kass även om den är bättre än genomsnittet därifrån. Och en liveskiva som låter bra för att vara en liveskiva är fortfarande bara en halvdan skiva som är spelad live.

En timme med pudlar i liveformat är inte en jättehemsk historia, men det är fortfarande en fullständigt meningslös skiva och jag hoppas att band, skivbolag och alla andra börjar lyssna nu och slutar att släppa den här typen av album. Ska det vara live bör det också finnas en anledning att spela in det – man ska inte bara släppa ett album för att släppa ett album, de gör knappast så med studioskivorna så varför liveplattorna? Det kvittar vad de gör, men ska man släppa en livespelning i albumformat bör det också ha varit en speciell afton de spelat in, något som alla som inte var där missade. Det tusonde livespelningen. Livealiseringen av en klassisk skiva. Att ha spelat tillsammans med Degerfors amatörkör – vad fan vet jag? Men snälla, snälla – ska ni promt släppa live på skiva så välj en spelning som var något speciellt! Det här är inte enbart ett lågt betyg för The Poodles skiva, det är ett lågt betyg för hela konceptet med att släppa livealbum som inte är som ’S & M’ eller ’A Night to Remember’ (Metallica resp. Evergrey). Att sedan välja en spelning från Nora, ett obetydligt litet samhälle på 6500 invånare norr om Örebro som får ungefär lika många intressanta livespelningar per år som en hund formulerar banbrytande vetenskapliga hypoteser hjälpte ju knappast The Poodles chanser att få till ett livealbum utöver det vanliga. Det här är alltså musiker, de lever på att ge oss lyssnare musikupplevelser som är så intressanta att vi är villiga att betala för dem. Jag blir bara så less när dem inte ens anstränger sig med sina skivor för det här känns nästan som något ihopsnickrat på slump utifrån första bästa kassett med material från sommarens turnéer som de kunde hitta… Och skivor som låter så brukar sällan gå väl hem i min bok.

Jag hoppas de tar åt sig av min utskällning och bär hundhuvudet ett tag för denna korkade, meningslösa skiva som likt alla livealbum i samma stuk förmodligen hade varit bäst ogjorda. Det enda som The Poodles har lyckats med när det gäller denna skiva är att bita sig själva i svansen, imponerande eller ej – det känns i vilket fall som helst inte särskilt lyckat.

HHHHHHH

The Poodles No Quarter

The Poodles
No Quarter