Band:
Andi Deris (V)
Michael Weikath (G Tracks 1-5, 7-11)
Sascha Gerstner (G)
Markus Grosskopf (B Tracks 1-5, 7-11)
Dani Löble (D Tracks 1-5, 7-11)
Discography:
Walls of Jericho (1985)
Keeper of the Seven Keys, Pt. 1 (1987)
Keeper of the Seven Keys, Pt. 2 (1988)
Pink Bubbles Go Ape (1991)
Chameleon (1993)
Master of the Rings (1994)
The Time of the Oath (1996)
Better Than Raw (1998)
The Dark Ride (2000)
Rabbit Don't Come Easy (2003)
Keeper of the Seven Keys: The Legacy (2005)
Gambling with the Devil (2007)
Övriga releaser:
Live in the UK (Live 1989)
High Live (live 1996)
Keepers of the Seven Keys - The legacy world tour (live 2007)
Metal Jukebox (cover album 1999)
Pumpkin Tracks (best-of 1989)
The Best, The Rest, The Rare (best-of 1991)
Treasure Chest (best-of 2002)
Helloween (EP 1985)
Mr. Ego (Take me Down) (EP 1994)
Guests:
Prague Symphony Orchestra (Track 5,11)
Gero Drnek (Fury in the Slaughterhouse) - Accordion
Andreas Becker (Peter Maffay) - Guitar (Tracks 2, 4, 7, 9)
Albie Donnelly (Supercharge) - Saxophone (Track 1)
Matthias Ulmer - Piano (Tracks 1, 3, 5, 10, 11)
Nippy Noya - Percussion (Tracks 1-4, 6, 7, 9, 10)
Harriet Ohlsson (Hellsongs) - Duet vocals, Arrangement (Track 6)
Kalle Karlsson (Hellsongs) - Guitar, Arrangement (Track 6)
Johan Bringhed (Hellsongs) - Piano, Arrangement (Track 6)
Richard Naxton, Johnny Clucas, Dan Hoadley, Chris Tickner, Richard Collier, Gerry O'Beime, Gunther Laudahn, Lawrence White, Jan-Eric Kohrs, Rob Fardell (Gregorian) - Choir
Charlie Bauerfeind - Producer (Tracks 1-5, 7-11)
Petter Ericsson - Producer (Track 6)
Info
Released 2010-01-29
Reviewed 2010-06-20
Links:
helloween.org
myspace
spv
Det mest påtagliga är väl att att man lagt på en hel del olika typer av arrangemang, tonat ned musiken i både ljudnivå och hastighet samt att man naturligtvis har en betydligt bättre ljudkvalité på inspelningen. Men det finns ett par problem, och vi börjar vid en man vid namn Andi Deris.
Jag har normalt inget emot Andi Deris sådär, han har en hemskt irriterande sångröst men jag tycker Helloween normalt brukar få till låtar som hans röst går bra ihop med. Men här alltså, på de gamla klassikerna Dr Stein, Future World, I Want Out, Eagle fly Free och ett medley bandet satt ihop från 'Keepers of the Seven Keys' skivorna innehållandes Helloween, Keepers of the Seven Keyes, The King for a 1000 years och diverse mellanpartier... här är det mer tveksamt med Deris. I nyversionerna av If I Could Fly, Fallen to Pieces och Perfect Gentleman fungerar det betydligt bättre eftersom de haft Deris där från början. Och även om de gamla låtarna på intet sätt slaktas saknas definitivt någon som kunde levererat dem lite mer "Helloweenigt". Det gör det verkligen.
Deris är dock inte det enda som kan ses som ett problem denna gång, för alla arrangemang jag nämnde tidigare, de hör definitivt inte till vanligheterna i dessa sammanhang. I I Want Out har de en gregoriansk kör som kör det klassiska gitarriffet, i Dr. Stein kör de med saxofoner och liknande så låten blir lite soulaktig, Where the Rain Grows har blivit en riktig smörballad, If I Could Fly har fått ett nästan technosound och Eagle Fly Free är en långsam akustisk låt som sjungs i duet. Det jag säger är inte att det är fel att förändra låtarna, inte heller att förändra dem så som de nu har förändrats, men det är definitivt något som jag har svårt att se ett fullkomligt godtycke för hos folket. Det är väldigt udda nyversioner. Tittar man istället på Forever in One (Neverland) som gått från att vara en fin ballad till att bli en riktigt storslagen sådan och Perfect Gentleman som fått en ljudbild som känns mer lämplig för vad den heter och hur den sjungs. Där har man istället förstärkt det som definierade låtarna och inte förändrat dem helt ur kontext. Det tycker jag gör dem låtarna mycket bättre än både de andra på skivan och även bättre än originalen.
Låtvalet kommer vi till sedan. Det är ju en fråga som är tvunget att diskuteras när det kommer till skivor av denna sort. Alla saknar definitivt någon personlig favorit som de hade önskat fanns med och det är väl ofrånkomligt när man väljer ut 11-12 låtar som ska representera lika många skivor. Det tragiska tycker jag därför är att bandet, precis som de gjorde med sin release för fem år sedan kallad 'Keepers of the Seven Keys: The Legacy', tror att allt fansen vill ha är 'Keepers of the Seven Keys' igen och igen. Eller så är bandet så kära i dessa skivor att de inte kan se att många av sina bästa låtar inte finns på dem skivorna.
Så här är det: alla har ju sina favoriter, men jag frågar bara: var är Ride the Sky? Var är nittiotalets singlar, som Hey Lord, I Can, Sole Survivor o.s.v.? Varför finns det inte en enda låt från 'Walls of Jericho'? Eller 'Chameleon', 'Pink Bubbles go Ape' och inte minst 'Better than Raw'? Jag förstår att skivorna efter 'The Dark Ride' inte finns representerade eftersom de är så nya (trots det finns det en låt från senaste skivan med), men varför fylla halva skivans spår med 'Keepers of the Seven Keys' låtar (vilket är långt över halva skivans speltid) och inte ha en enda låt från sin debutplatta? Ja, det är för mig en gåta.
Men, vi är inte här för att diskutera låtarna som inte kom med, utan för att komma fram till hur den här skivan låter med de låtar som finns på den. Som jag redan nämnt är det ett långsammare, mjukare Helloween vi hör som kryddar låtarna med orkestrala arrangemang och diverse andra både mer episka och storslagna ingredienser samt experiementella och genreöverträdande inslag. Som alltid när Helloween gör skivor är det överlag gjort med professionalism och hög kvalité som produkt. Skivomslaget är bra, produktionen låter bra, låtarna är genomarbetade och produkten som sådan känns som den är färdig. Det är på utförandet där det brukar stå och falla och så även här.
De senaste årens skivor har varit lite upp och ned på låtmaterialet och försäljningsmässigt har det varit en bit under Helloweens nivåer - något som brukar skvallra om att ett större band misslyckats, men i dessa tider när "gratis" nedladdning förvränger siffrorna är det svårbedömt. Jag personligen tycker kvalitén här är betydligt bättre än på de tre senaste skivorna, men det beror mest på att det känns som bandet verkligen gett sitt allt med denna skiva. De ville verkligen göra denna skiva så här, och en riktigt bra skiva dessutom, så de tog några av sina mest välskrivna låtar och arbetade lika länge med dem som de brukar göra med nya låtar, om inte lite längre till och med, och satte ihop detta.
Min personliga åsikt är att detta inte når upp i nivåerna de hade med 'Better than Raw' och 'The Dark Ride' som var de senaste två skivorna Helloween verkligen brillierat på. Istället känns det för överambitiöst och nästan löjligt på något sätt. Patetiskt. Körer och harmonier i all ära, men det är så överarbetat att låtarna är som covers av sig själva. Man känner knappt igen sig och den där råa energin vi brukar älska med Helloween saknas för fjärde skivan i rad. Var är POWER metalens fäder?
Musikaliskt tycker jag detta är hyfsat, produktionsmässigt riktigt bra, låtmässigt håller det duglig nivå och som helhet är det helt okej. Men inte ens i låtarna som bandet gör snabbare och enklare - utan alla dessa krimskrams arrangemang, som visst låter bra ibland men är ganska överflödiga, eller när de som i Dr. Stein jazzar till det lite med saxofon och liknande, så har de någon form av livsglädje likt den som fanns i originalen. Jag jämför nu, men även om man inte jämför känns det rätt platt och trist mot vad som skulle kunna ha varit.
Det här är en skiva som översvämmas av storslagna ballader, välarrangerade f.d. snabba låtar och någon enstaka låt som faktiskt är bra - och då är det framförallt de som Deris en gång själv sjöng på. Överlag är det dock ganska ointressant - halvbra. Men Helloween gör det bäst när de håller sig till den typ av musik de gör bäst, oavsett hur mycket man velat skoja till det på denna jubileumsskiva. Detta är en halvdan samling med covers på sina egna låtar i stundtals väldigt experimentella varianter och det lyckas inte så jätte bra, direkt. Det är godkänt, men det är också allt.
HHHHHHH