Band:
Rob Darken (all)
Diskografi:
Carpathian Wolves ('94)
The Celtic Winter (EP '94)
Thousand Swords ('95)
In The Glare Of Burning Churches ('96)
Following The Voice Of Blood ('97)
Immortal Pride ('98)
Impaler's Wolves (EP '99)
Creed of Iron ('00)
Raise Your Sword ! (EP '01)
Blood Of Heroes (EP '02)
Memory And Destiny ('02)
The Fire of Awakening ('03)
Dawn Of Iron Blades ('04)
Fire Chariot of Destruction ('05)
Wotan Mit Mir ('07)
Will Stronger Than Death ('07)
Guests:
Info:
Rob Darken (Eng. & Mix)
Atlantean Choir & Ancient Valkyrian Choir (choirs)
Eelco Duppen & Rob Darken (Art)
Släppt: 2009-04-09
Recenserad: 2010-02-06
Länkar:
graveland.org
myspace
no colours
'Spears of Heaven' har ett riktigt snyggt omslag, Graveland har en hyfsat snygg logotyp och de sju låtarna som utgör skivan känns ju också överkomligt - helt lagom och som de flesta LP-vinylerna. Men längden får mig att storkna, 54:40 klockar skivan ut på och med det inledande spårets åtta minuters uthärdande av trumsmatter och en jävla fårskalle som bräker värre än en get så försvann ju allt det som bådade så gott i början. Men så kommer Graveland och visar sig från sin bästa sida, låt två har riktigt härliga keyboardslingor som låter nästan som änglakörer, vilka kämpar sig igenom delar av det nästan åtta minuter långa andraeposet.
Tyvärr är det liksom där det stannar. Låtmaterialet är för svagt och framförallt för enformigt för att bygga upp och hålla kvar intresset genom de i genomsnitt nästan åtta minuter långa låtarna (den kortaste låten är 5:49 och längsta är hela 10:44 men 4 av de sju låtarna är mellan 7:24 och 8:20). Det blir liksom inte bättre av att skivan är långsam, de flesta låtarna låter i stort sett identiska och att det är ett jävla får som sångare. Och det är inte bara låtarna som är för långa, skivans nästan 55 minuter är minst en kvart för mycket och som jag ser det finns det ett enda element som räddar den här skivan från ett totalfiasko, och det är keyboardslingorna.
Keyboardslingorna får mer utrymme ett par låtar in på skivan och det är väl det enda som gör att jag orkar uthärda detta. Samtidigt börjar jag fundera - hur uppfattas egentligen Graveland av de här riktiga death- och blackentusiasterna? De som rent naturligt bör vara de som tilltalas mest av hur skivan låter, bortsett keyboardslingorna då givetvis som är allt för avancerat för deras måltid. Denna typ av fans brukar ju vara extremt konservativa. Graveland har ju inte ens fullständigt uruselt ljud, de har faktiskt inte en fullständigt enformig ljudbild (bara en allt för enformlig ljudbild att hålla hela de speltider som låtarna och skivan har) och så dessa keyboards då på detta. Finns det inte en överhängande risk att Graveland kommer falla precis mellan stolarna av de som lyssnar på den där "riktiga" extrem metalen och bland de som föredrar den "falska", melodiösa sortens extrem metal? De är ju trots allt way för mörka för att gemene In Flameslyssnare och Children of Bodomfan ska fatta tycke för dem och, som sagt, de där konservativa jätte extremisterna sviker de ju med att inte tralla runt i det där Endstilleträsket där allt låter precis likadant, oavsett vilket bandet, skivan och låten och stycket i låten är. Jo, den risken finns absolut.
Jag ser inte direkt Gravelands 'Spears of Heaven' som en kandidat till att bli årets skiva och Graveland är knappast aktuella för en nominering till årets band, men får jag säga vad jag tycker - och det får jag ju uppenbarligen - så säger jag att det inte är en fullständigt värdelös skiva. Den är helt okej att lyssna på, jag lär inte direkt spela den på daglig basis från och med nu och har jag lust att lyssna på en hård skiva finns det definitivt bättre alternativ, men den är i jämförelse med sina gelikar ett hyggligt kap i min bok. Problemet är att den är för lång och enformig, det är en alldeles för dålig sångare och både låtskrivande samt framförande känns slarvigt och ofärdigt. Passager och övergångar mellan stycken och delar i låtarna är hemskt dåligt utförda, trumslagarpojken förstör hela skivan genom att dränka ljudbilden i ett evigt jäkla smattrande på pukorna och gitarristen behöver gå gitarrkurser - att han är självlärd är det inget snack om för det låter oerhört tråkigt och enformigt. Och då nämner jag inte ens den dåliga produktionen och taskiga ljudkvalitén. Men det finns potential i enmannabandet och i 'Spears of Heaven', och den går faktiskt att lyssna på, om än kanske inte med en jättelusta.
I min bok når Graveland upp till ett svagt godkänt. Det saknas mycket innan de kniper en poäng till och för dig som inte är inne i mörk extrem metal är det garanterat ett stort nej direkt, det finns ingen chans att du kommer gilla detta. Men det är inte helt värdelöst och även om det kan förbättras på precis allting så går det att lyssna på lite sådär hyfsat i alla fall utan att ivern efter att stänga av vinner kampen på W.O. som i fallet med t.ex. I Shalt Becomes 'The Pendle Which Trial" som kom ungefär samtidigt som denna på samma bolag. Detta är ett slarvigt hafsverk som sparkar skiten ur väldigt mycket i samma genre - det är en sorglig sanning.
HHHHHHH