Band
Nuno Miguel Fernandes - vocals
Markus "Ulle" Ullrich - guitars
Kai Schindelar - bass
Richie Seibel - keyboards
Jürgen "Gen" Schrank - drums
Diskografi
Lanfear Demotape (1994)
Towers of February (1996)
Zero Poems (1999)
The Art Effect (2003)
aNother gOlden rAge (2005)
info
Engineered, mixed and mastered by Jan Vacik at Dreamscape studios, 2007/2008
Keys and bass recorded at "The Bolle", engineered by Richie Seibel
Vocals for 5, 8 and 9 recorded at The Red Room, engineered by Andy Horn
All songs published by Tasmanian Devil
Länkar:
lanfear.eu
myspace
locomotive
Bandet släppte på egen hand sin debut som sedan 1997 återutgavs, detta album skall enligt informationen vara bandets femte och jag kan inte säga något om hur det står sig i förhållande till de tidigare albumen eftersom jag inte hört dem. Men till X… har bandet uppenbarligen skaffat sig en ny sångare och ett väldigt blodigt omslag som faktiskt snarare ger indikationen om extrem metall än den melodiösa metall som bandet faktiskt använder sig av.
Musikaliskt sett är Lanfear en blandras mellan Evergrey och IQ så kallad EQ och om ni hört dessa band har ni helt klart en aning om hur det låter om jag säger att solon och djupare partier påminner mycket om IQ medan det tyngre har helt klart spår av Evergrey. Men misströsta ej om ni inte hört dessa band eftersom min skriptuella förmåga att illustrera Lanfearmusik är utan dess like. Musikaliskt sitter Lanfear på en väldigt musikalisk grund, egentligen är grunden väldigt melodiös och finstämd men över detta ligger ett så kallat draperi av tunga intrikata riff och smattrande kraftfulla trummor och basgångar. Det hela blir en soppa av riff och melodier, till en början lite utan samband men det hela växer fram och i slutändan hörs tydliga mönster och tanken bakom uppenbarar sig för den vidsynte.
Jag skulle vilja säga att om du inte gillar den så kallade progressiva tongången av den metalliska subgenren av den rockiska musiken, bör du undvika detta. Om du däremot är mer vidsynt och kan uppskatta band i denna genre har du något att sätta tänderna i.
Som vanligt i denna genre är produktionen klockren och uppnår precis den effekt jag som mycket kunnig och bildad recensent kan uppfatta som den bandet sökt. Och i min objektiva syn som recensent uppfattar jag den så kallade träffsäkerheten till 80% vilket förstås innebär ett betyg av fem vilket förstås är omöjligt att disputera. Jag skulle vilja lyfta fram alla spår på skivan som väldigt bra och jag kan inte säga att det finns något spår som verkligen lyfter sig över de övriga. Den tidigare meningen är inte något problem med tanke på att alla spår är riktigt bra, men betyget dras ned av detta med tanke på att alla skivor behöver den där låten som blåser iväg dig. Den här skivan har inte det men den har, massor av andra saker.
Med massor av genomlyssningar har jag fortfarande inte tappat något intresse och nya saker flyter upp till ytan hela tiden men någonstans är det dags att skriva och gå vidare och eftersom denna skiva snurrat i en stereo ett par gånger och den har gått i min iPod en massa gånger (15 faktiskt) kan den tiden vara just precis nu. Det går inte att gå igenom för många gånger men en sak är säker med denna skiva från Lanfear och det är att skivan håller för intensiv lyssning och många genomlyssningar.
Så gör er själva och bandet en tjänst genom att köpa denna skiva, den är faktiskt värd att lägga några slantar på och jag är säker på att bandet skulle uppskatta pengarna som ni kan förse dem med. Så kom igen, jag vet att er skivsamling saknar denna skiva.
Till sist vill jag bara säga att detta är en riktigt välgjord och välfabricerad skiva som glänser på många plan, det enda som saknas är den där superglänsaren som ger det där sista oförglömliga intrycket, eller grädden på moset som ibland också benämns pricken över i. Lanfear var onekligen en positiv överraskning, det är trots allt inte ofta okända band ger ett intryck som detta.
Så trots blodspengar och FRA-övervakning är denna skiva klart mer än vad första intrycket indikerar.
HHHHHHH
Författad 08-08-27