Band:
Anette Olzon (V)
Emppu Vuorinen (G)
Jukka "Julius" Nevalainen (D)
Marco Tapani Hietala (B, V)
Tuomas Holopainen (keys.)
Diskografi:
Once 2004
Century Child 2002
Over the Hills and Far Away 2001
Wishmaster 2000
Oceanborn 1998
Angels Fall First 1997
Gäster:
London Session Orchestra - Orchestra
Metro Voices - Choir
Troy Donockley – Uilleann Pipes, Tin Whistle
Nollaig Casey – Irish Fiddle
Senni Eskelinen – Kantele
Inspelningsinfo:
Recorded at Petrax Studios, Legendary E-Major Studios, Finnvox Studios and Abbey Road Studios between September '06 and March '07.
Produced by T. Holopainen
Co-produced by T. Kinnunen and M. Karmila
Mixed by Mikko Karmila
Mastered by Mika Jussila
Orchestra and choirs arranged, orchestrated and directed by Pip Williams
Conducted by James Shearman
Länkar:
nightwish.com
myspace
nuclear blast
Låtarna är helt ok, det finns mycket bra att suga in på Dark Passion Play, bandet har verkligen potential att skapa stora saker men den enda gången de får till det på riktigt är For the Heart I Once Had, Amaranth är också en fin låt.
Det känns som om den holländska symfoniska armadan har starkare vind i seglen än Nightwish just nu. Speciellt med tanke på att låtskrivaren och sångaren Marco Hietala envisas med att missuppfatta skönheten och odjuret konceptet med skönheten och oljudet konceptet.
HHHHHHH
Poäng: HHHHHHH
Recensent: Daniel Källmalm
Jag kan inte hjälpa det, men jag kan inte direkt känna mig exalterad över ett nytt Nightwishalbum eftersom bandet befunnit sig i fritt fall kvalitetsmässigt sedan Over the Hills and Far Away. Century Child hade intressanta punkter men Hietalas intåg markerade nog tyvärr början till slutet på ett band som jag gillade extremt mycket. Med Once kom ett verkligt lågvattenmärke som nästan är lika uselt som gemene Motorheadalbum och det vill inte säga lite uselt. DPP är och ett steg i rätt riktning, åtminstone i förhållande till vad bandet gjort under de senaste åren, de slösar inte längre med Tarja Turunens sångkvalité, Anette Olzon har kommit in som sångerska istället och hon sjunger på ett sätt som passar bättre till bandets nya stil som alltjämt är symfonisk och atomsfärisk heavy metal men nu utan operasång.
Dock ser jag mycket jag inte gillar, trots gott musikerskap kan jag inte låta bli att undra vart While Your Lips are Still Red från Amaranth EP:n tog vägen det var trots allt det enda bra tillsammans med titeln på den EP:n. Amaranth är för övrigt det enda spår på skivan som gör någon form av intryck på mig. Annars kan jag faktiskt inte komma ihåg någonting jag hört bortsett från snubben som mitt i låtarna berättar för mig vilken skiva jag lyssnar på, dessutom har han vänligheten att klara ut vilken låt jag lyssnar till. Kanske inte så roligt men å andra sidan är det och Amaranth det enda jag kan minnas från skivan. Det tillsammans med att jag faktiskt HATAR Marko Hietalas sångröst som inte alls fungerar. Granted, han gjorde det bra i While Your Lips are Still Red men å andra sidan är den låten inte ens en del av albumet. Kanske skulle de gjort sig av med Marko istället för Tarja? Men Tuomas verkar ha tappat kunskapen att skriva den typ av musik som gjorde att jag gillade Nightwish, jag kommer inte att inhandla detta album eftersom jag redan har Nightwishs två bästa låtar anno 2007 på min Amaranthvinyl och på min iPod (smygreklam).
Egentligen är det ganska bra material på DPP men det är inte det där slaget i ansiktet eller sparken i de nedre regionerna, det saknas det där lilla extra och när skivan slutar i glömska finns egentligen bara en tanke: ”så detta var den nya skivan från Nightwish.”
HHHHHHH