Neurosonic - Drama Queen 2007

Spännande nu-metal från Kanada med en hel del industriella och elektroniska ingreddienser, det är vad Neurosonic representerar. Musiken påminner mängder med mycket om den Marilyn Manson producerar, väldigt elektroniskt influerad industriell hårdrock, även om sången är fjärran från den. Sången blandar riktigt bra klarsång med faktiskt ganska härligt rapande och rena vansinnesskrik. De anpassar musiken närmast helt efter sången, takt och tempo påminner en hel del om hiphop medan det är melodier från hårdrocken i grunden som dock är starkt påverkade av bandets elektroniska ansats.

Jag tycker det är en aning komiskt att d einte har någon som spelar klaviaturinstrument, någon som har hand om elektronik eller programmering, för musikens struktur är så helt och hållet vigd åt den inriktningen. De har tunga, smutsigt distade gitarrer som stöter fram ljudet snarare än lirar fram det och trummorna påminner om stridstrummor, de liksom marscherar framåt och går väldigt långsamt 90% av skivan, precis som är standard inom den elektroniska hårdrocken.

Ska jag tycka till måste jag säga att skivan är väldigt ojämn – riktigt bra låtar blandas med riktigt skit och bandets frontfigur tar alldeles för mycket plats och tror han är alldeles för mycket rockstjärna för att ro hem materialet hela vägen hem. Jason Darr svor ordentligt över Stockholmspubliken när han och grabbarna spelade här i oktober som förband till Paradise Lost. Det kan jag förstå, publiken var nog inte allt för sugna på höra musik som låter såhär när de kommer för att se Paradise Lost och långt ifrån alla är ju lika öppensinnade som jag när det gäller musik. Jag tycker bandet var riktigt bra live, något som jag inte kan säga helt om deras debutskiva. Den har sina bra stunder, men också riktig dynga.

Jag gillar produktionen, det är skitigt ljud och sången blir raspig utan att den egentligen är det, vilket passar bandet. Gitarrerna är tunga och låter som hittade på skroten, det är också en komplimang, för det är skönt. Låtsnickeriet finner sina toppar i Ashlee Simpsonspåhoppet So Many People och den väldigt annorlunda Are Solar, men balladen Me, Myself and I var ett otroligt onödigt inslag. Samma sak med Frankenstein – vilken slakt. Låter värre än Mary Shellys redan genomusla historia.

Jag ska påpeka det att skivan släpptes redan i januari, men i och med deras spelning med Paradise Lost i oktober har den för första gången fått lite uppmärksamhet i Europa, därav kommer vår recension först nu.

Den som gillar industriell elektronisk hårdrock med nu-metal som största influens gör nog inte fel i att skaffa skivan, den håller inte riktigt så bra som man kunde hoppas med tiden, men så länge man ger den normala speltider är det faktiskt en mer än okej upplevelse. Den är riktigt trevlig. Stundtals är den t.o.m. riktigt grym!

HHHHHHH