Freedom Call - Dimensions 2007

Spår:
1. Demons dance
2. Innocent world
3. United alliance
4. Mr. Evil
5. Queen of my world
6. Light up the sky
7. Words of Endeavour
8. Blackened sun
9. Dimensions
10. My dying paradise
11. Magic moments
12. Far Away

Band:
Chris Bay (S,G)
Lars Rettkowitz (G)
Armin Donderer (B)
Daniel Zimmermann (T)

Diskografi:
The Circle of Life 2005
Eternity 2003
Crystal Empire 2001
Stairway to Fairyland 1999

Producerad och mixad
av Tommy Newton

Länkar:
freedom-call.net
myspace
SPV

Klichéslaktarna eller bevararna, välj själva; Freedom Call är tillbaka med ännu ett album. Återigen ett konceptalbum med ett koncept som troligen inte är till 100 % seriöst, åtminstone tolkar jag introt som ironi med en vink mot band som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Freedom Call däremot har insett att hela hårdrocks-/Heavy metalvärlden är ett enda stort skämt och har valt att göra sin existens till just det. Med ett leende scenframträdande och med ett gitarrsound som ler kan du inte göra annat än dra på smilbanden åt tyskarnas arbete så här långt. De körde ett ”fantasyepos” på sina tre första skivor där det fanns en kort historia skriven i häftet som behandlade enbart kliché, men med en stor portion humor. Kanske är det just det som gör att tyska rockblaskor inte gillar bandet, de gillar ju bara ”coola, äkta” band som Blaskerman eller Kinky Bruce som båda spelar hederlig åttiosjutalsmetal av bästa märke. Men vem kan egentligen förneka karisman personifierad, Chris Bay är väl egentligen så mycket metal det är möjligt att vara. Bandet besitter ett scenframträdande som inte är av denna värld och nu har de än en gång skapat en skiva som skulle vara vilket annat bands som helst best of skiva. Om Freedom Call däremot skulle försöka sig på en best of skulle det krävas fem skivor eller två dubbelskivor.

Detta är ett mästerverk av klichéstaplande på hög och lysande melodier i låt efter låt. Jag skulle kunna sitta här hela natten och skriva ned superlativer om den här skivan, men det roar mig inte det minsta. Freedom Calls melodiöst melodiösa metal med gitarrslingor som frambringar leende och med refränger som sitter fantastiskt väl, nästan som en känga i ansiktet. Dimensions uppvisar både melodi och tyngd och borde faktiskt tilltala även de inbitna personlighetslösa människor som kallar sig hårdrockare och vet allt om riktig metall. Riktigt, riktigt bra och roligt jag kan bara inte låta bli att le åt Mr Evil eller att skratta åt textrader som ”our music is louder then hell” eller ”metal is our religion” eller kanske ”united alliance once and for all” och så vidare i samma stil. Visst, egentligen måste ju hårdrockens klichéer och attityd behandlas med den största vördnad eftersom det är helig mark och Freedom Call besudlar den, ungefär som Muslimer ser på bilder av Muhammed som rondellhund. Reinfeldt har aldrig nämnt Freedom Call och det betyder att de är bra.

Se på bilderna, läs i häftet och lyssna till innehållet: titta, lyssna och läs precis som de gamla kassettböckerna med häfte från Disney när jag var ung. Fantastisk skiva helt enkelt, precis lika kort och koncist som min svamlande religion, förlåt: recension.
-Hello Mr Evil.

HHHHHHH